En värld utan bloopers
11/13 2011
Alla som går i trean på gymnasiet måste göra ett projektarbete. Antingen kan man se det som en plikt där det krävs ansvar, självdiciplin och påtvingad uppfinningsrikedom. Eller så kan man se det som en fantastisk möjlighet att få göra PRECIS VAD MAN VILL på lektionstid, med handledare och till och med få betyg för att man gör något som man brinner för och tycker är kul.
Ett PA kan vara hur enkelt eller hur komplicerat som helst. Man kan variera sig i det oändliga. Eftersom det finns så många alternativ så kan man förstå att folk har svårt att välja vad de vill göra som PA. Å andra sidan borde det ju vara enkelt eftersom man får göra vad man vill. Hmm...
I min klass är det ganska många som har som PA att skriva en symfoni till Gävle symfoniorkester. Andra skriver böcker, uppsatser och liknande. När jag och Adina var mitt uppe i allt så kände man hur bekvämt det hade varit att sitta still vid en dator och plita toner i sibelius eller bokstäver i word. Att bara bry sig om sig själv och kunna jobba när som helst och hur som helst utan att behöva ta ansvar för någonting. I stället har vi flängt fram och tillbaka, basat över sju vildingar, lekt knasiga lekar, sjungit oss hesa, haft klängande och skrikiga ungar på oss, tampats med pedagogikens klurigheter, skrivit sånger och koreograferat danser, planerat, pysslat, ringt samtal, beställt musik, släpat på skivor och cd-spelare, stressat till bussen och ja, listan kan göras lång. När vi hade kunnat sitta vid en dator och plita.
Men. Tänk vad mycket vi har skrattat. Vad mycket vi har utvecklats. Vi har lärt känna både varandra och oss själva lite bättre. Tänk vilka erfarenheter vi har fått, som vi inte skulle kunna ha fått på något annat sätt. Vi har lärt oss saker som vi kommer ha nytta av resten av livet. Jag tror att vårt mål med barnen har införlivats lika mycket på oss själva.
Vi har lärt oss att hantera prestationskrav. Vi har insett glädjen med musik och vikten av att släppa loss. Vi har lärt oss att hantera konflikter och lösa problem i "direktsändning". Barnen har gett oss ökat självförtroende. Något man verkligen lär sig när man är med barn är att det finns inget rätt och fel. När Adina och jag började klippa filmen så tänkte vi "vi gör ett bloopers-avsnitt också" men sedan insåg vi att med barn så finns det inga bloopers. Det finns inget som är fel eller inte passar in. Det gör inget att det inte är perfekt, för det betyder bara att det är äkta.
Man pratar ofta om att barnen är framtiden. Politiker vill satsa på skolan för att bygga framtidens välfärd. Man vill att femåringarna ska formas till ansvarsfulla, hederliga vuxna som kan vett och etikett, har koll på sin ekonomi, intresserar sig för politik och samhällsfrågor och kan bli goda föräldrar till nästa generation.
Aldrig har jag hört någon prata om att satsa resurser på barnen för barnens skull. För att de här och nu ska vara så barnsliga som det bara är möjligt. Barndomen räknas som en prolog. Ett kapitel innan själva historien börjar. Något som påverkar berättelsen men egentligen inte är en del av den.
Varför är det de vuxna som ska vara förebilder? Varför är det vuxna som lär barnen vad livet är och hur det ska levas? Hur kommer det sig att vuxna bestämmer vad som passar sig och vad som är rätt och fel?
Ja men hur skulle världen annars se ut?
Försök att föreställa dig en värld där barnen är förebilderna. Hur skulle det vara om barnen fick bestämma?
Naturligtvis vet jag att en sådan värld inte är möjlig, även om jag skulle önska det. Barn kan inte se konsekvenser och inte fatta svåra beslut, de är väldigt impulsiva och kan vara direkt elaka ibland.
Men barn är människor. De är inte påväg att bli människor utan har alla de kvalifikationer en människa kan behöva. Men de är inte vuxna, och därför räknas de som okloka och outvecklade, till och med mindre värda. Visst, de är oerfarna men sannerligen inte dumma.
Som barn är man handikappad. Nästan allt är anpassat efter vuxna och barnen får nöja sig med de "hjälpmedel" som finns att tillgå. Ett barns åsikter och tankar tas inte på allvar.
Jag önskar att man inte satsade så mycket på att forma barnen till kvalicerade vuxna utan på att behålla så mycket barnslighet som det bara är möjligt in i vuxenlivet.
För i barnes värld finns inga bloopers. I barnens värld råder nyfikenheten, skaparlusten och spontaniteten. Där är allting möjligt. Därför älskar jag att umgås med barn. Där får jag vara delaktig i den världen. Nu vill jag ta med mig frön från barnens bördiga landskap och plantera i vuxenvärldens karga jord där så mycket ogräs härjar.
Jag vill ta barnens parti och få vuxna att lära sig att ha barnen som förebilder.
För barnen är inte framtiden. Barnen är det närmaste här-och-nu man kan komma.
Tänk vad roligt vi har haft det, men nu är det dags att gå
Det spritter i mig av glädje! Jag känner mig som en femåring som vill klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva och kramas!
Jag är verkligen så nöjd med vårt avslutningskalas och hela projektet som helhet, det blev långt över alla förväntningar!
I lördags så åkte jag hem till Adina och vi köpte kalasgrejor och bakade kalasfika - äggfria chokladmuffins med rosa glasyr och strössel. Mums! Vi planerade även lite mer hur vi skulle lägga upp kalaset och skissade lite på diplomen som barnen skulle få.
Det här med planering har vi blivit slarvigare och mindre noga med ju mer säkra vi blivit i våra roller som "fröknar". På både gott och ont. I början skrev vi alltid upp exakt vad vi skulle göra och i vilken ordning. Men vi kom fram till att det ändå aldrig blir riktigt som man planerar så allt eftersom har planeringen mest blivit några ord dagen innan. Adina och jag är ju (nästan) alltid överens så vi har aldrig haft problem att bestämma vad vi ska göra. När vi väl är på förskolan så brukar en blick räcka för att säga "Vi tar inte den där leken idag va?" eller "Vi behöver nog gå igenom rörelserna en gång till." Ibland har det blivit små missförstånd men oftast så tjänar man nog på att känna av barnen och bestämma på plats vad man ska göra. Nackdelen kan vara att man ibland känner sig lite oförberedd och att man kan glömma bort något viktigt som man tänkt göra. (T.ex. så glömde vi att sjunga Hejdå-sången efter kalaset och det var ju lite synd).
När vi bestämde att alla barn skulle få diplom så kände vi att vi ville skriva något personligt till varje barn, nu när vi känner dem så pass väl att vi vet vad var och en är lite extra bra på. Vi skrev till exempel "Till vår mystjej, för alla härliga kramar"och "Till vår dansstopps-mästare, för dina kluriga och roliga danser". Och så tackade vi för att de ville sjunga, dansa och leka med oss under höstterminen 2011. Det var svårare än man kunde tro att komma på vad man skulle skriva. Inte för att vi inte visste vad vi ville ha sagt utan för att femåringarnas ordförråd är ganska begränsat. Ord som engagerad, inspiration och kreativ fick vi rensa bort eftersom vi ville att barnen skulle förstå vad vi skrivit till dem. Men tillslut så fick vi till det och på tisdagsmorgonen så pysslade vi ihop diplomen med färgpapper, tuschpennor, klistermärken och annat skoj.
Så kom då det efterlängtade kalaset och barnen hade verkligen sett fram emot det. Några hade klätt upp sig, en flicka hade lockat håret och de var så förväntansfulla. Tyvärr var en av pojkarna sjuk och det var ju väldigt tråkigt.
Vi började med att blåsa upp ballonger och fika. Vår handledare Åsa kom också och tittade på och barnen var inte ett dugg blyga för henne utan pratade glatt på om allt möjligt.
Stämningen var uppsluppen - bara ordet kalas verkar få humöret på topp! Diplomen delades ut med pompa och ståt och stoltheten lyste ur ögonen på både oss och barnen. Adina och jag fick teckningar som barnen hade gjort och jag blev så rörd av deras uppskattning.
Så sjöng vi igenom alla sångerna och lekte favoriten hattleken, samt tävlade i godissnöresätning. Alla var jätteglada och taggade inför att visa upp för fröknarna och kompisarna.
Det var toppen att ha Åsa på plats för hon fick hjälpa oss att filma så nu har vi hela uppvisningen sparad för eftervärlden.
Så kom den förväntansfulla publiken in och de ännu mer förväntansfulla barnen fick äntligen visa upp sina sånger och danser. Och jag tror att de aldrig sjungit med sådan hängivenhet förut, energin bara sprutade och allt satt som en smäck! Jag blev själv förvånad över att de verkligen kunde varenda rörelse och textrad. Speciellt på Det kan vara du, där bevisades det verkligen att det lönar sig att tragla text och koreografi även om det är lite tråkigt i början så blir det så mycket roligare när man kan det som ett rinnande vatten. Då ångrade jag lite grand att vi inte beställde hem skivan med singback-spår så att man verkligen hade fått höra hur bra barnen sjunger utan de förinspelade rösterna.
Barnen var inte det minsta nervösa, de ville bara fortsätta med låt efter låt och barnen i publiken tittade storögt på, de hängde till och med på rörelserna ibland. Det var en riktig glädjefest och svetten lackade om oss i det lilla rummet. Kläderna åkte av på barn efter barn och jag var helt genomsvettig men det var så roligt så man ville ändå inte sluta. Sen fick Adina och jag chokladkartong och julkort av barnen, och vi blev helt överväldigade. Nu i efterhand vill jag nästan gråta när jag tänker på det, Adina och jag har ju känt att vi varit till besvär som har ändrat på deras rutiner men på förskolan så var de bara glada och tacksamma för att vi ville komma. Så det blev en ömsesidig tacksamhetsbetygelse, alla parter var nöjda, kan det bli bättre?
Vi var lite oroliga för hur det skulle gå att säga hej då för sista gången, skulle barnen bli ledsna? Men de tog det hur bra som helst. Dels så var de förberedda och dels så kanske de inte riktigt förstod vad det innebar att vi inte skulle komma några fler tisdagar. Vi fick några extra kramar men alla var bara glada och det kändes hur bra som helst. Visst är det tråkigt att vi inte ska få träffa våra älsklings-femåringar något mer men å andra sidan så slutar vi på topp! Jag tror att det var jättebra att sluta när det är som roligast i stället för att hålla på ända tills det blir tjatigt och tråkigt, det hade inte varit lyckat.
Ja, som du ser så bubblar jag av positivitet just nu och jag har tittat igenom filmerna flera gånger bara för att jag blir så omåttligt glad av att se dem. Det är toppen att kunna titta i efterhand för man lägger märke till detaljer som annars går obemärkt förbi. En sak som jag lagt särskilt märke till är hur tight gruppen har blivit och hur gränserna mellan tjejer och killar har börjat tänjas mer och mer. Första gången vi sjöng Klappa, hopp... ja du vet vilken sång jag menar, så stod alla killar i en klump när vi kom till kramas-delen. Men nu märks inte ett spår av tjej-skräcken utan det handlar snarare om att hinna krama så många som möjligt innan versen tagit slut. Alla tjuvstartar till och med med kramarna och ingen vill sluta!
Fröknarna berättade även att eftersom "våra" barn har varit inne med oss när de andra varit ute och lekt så har de fått vara ute själva på eftermiddagarna i stället och då har de naturligtvis lärt känna varandra bättre även när Adina och jag inte har varit med. Att sedan få höra att det märks att vissa av barnen har börjat ta för sig mer även i andra sammanhang är som ljuv musik. Tänk att vår orealistiska målbild ändå fick en glimt av synliga resultat!
Slutligen vill jag berätta om tre saker som jag känner mig extra tacksam för, utan dessa saker skulle inte projektarbetet ha blivit i närheten av så bra som det blev.
1. Adina. Min trogna andra hälft som kommer med inspiration, glatt barnasinne, klokhet och engagemang.
2. Fröknarna på förskolan. Aldrig hade jag kunnat tro att vi skulle få en sådan lyckträff! Vi hamnade verkligen på rätt plats. Fröknarna gav oss precis så mycket utrymme, förtroende, öppenhet och positiv respons som vi behövde.
3. Cd-skivan VÄNNER. Jag har hört mycket barnmusik i mina dar, men den här skivan tar nästan priset! När jag beställde skivorna så var det en ren chansning att klicka hem den men så mycket glädje vi har haft med den! Hitarna Det kan vara du och Ge mig sång kommer därifrån liksom rockiga Glädjebarn som är perfekt att köra dansstopp till. Och inte minst Klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva, kramas som har varit barnens absoluta favorit sedan första gången de hörde den.
Tacksam är ordet.
Barn ska inte va änglar
Det blir ännu ett dubbelinlägg idag eftersom två härliga tisdagar har förflutit sedan jag loggade senast.
De här två gångerna har vi satsat ALLT på sång och dans och inte lekt särskilt mycket. Det känns helt rätt att göra så, för leker gör de ju hela tiden men att verkligen sjunga och dansa med inspirerade ledare gör nog inte alla så ofta. Vi har utvecklat en så fantastisk relation med vart och ett av barnen och det känns väldigt tråkigt att vi inte kommer få fördjupa den mer. Nu när ett ömsesidigt förtroende verkligen har etablerats så har vi ändå bara skrapat lite på ytan av barnens personligheter. Men jag kan inte heller neka till att det ska bli skönt att ha tisdagsförmiddagarna fria från planering och ansvar. Jag är så stolt över att vi kom igång med PA i så god tid att vi snart är klara medan andra inte hunnit längre än idéskissen.
Förra tisdagen så gick vi igenom hela Ge mig sång med alla rörelser, versen är lite bökig men de sätter den snart med lite övning. Vi tog en liten paus ifrån Det kan vara du så att de inte tröttnar på den, men repeterade När man sjunger så blir man så glad och Du vet väl om att du är värdefull (som vi slog ihop med gömma-nyckel-leken). Vi tog också fram vårt ess i rockärmen och barnen blev mer förtjusta än någonsin! Klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva, kramas heter en låt ifrån skivan Vänner och det är nog en av de galnaste sånger jag någonsin hört men den blev som sagt väldigt uppskattad av femåringarna.
Den här veckan blev det repetition av Ge mig sång, Det kan vara du, När man sjunger så blir man så glad och Klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva, kramas. Ett sorts genrep inför nästa tisdag.
Överlag så flyter det oftast på väldigt bra men allt som oftast blir det lite gnäll, prat, envishet, tvärt-om och ibland en tår eller två om stojet går överstyr. Men då tänker jag på en sång som jag sjöng när jag var liten, refrängen går så här:
Barn ska inte va vuxna - Nej, nej!
Barn ska vara barn - Ja!
Barn ska inte va änglar - Nej, nej!
Barn ska vara barn - Ja!
Om barnen skulle sitta som ljus, alltid vara lydiga och ordentliga, aldrig avbryta eller prata i munnen på varandra - då skullle de inte vara barn! Om man tog bort allt det där som anses som opassande, distraherade och tålamodsprövande, vart skule då glimten i ögat, lekfullheten, spontaniteten och personligheten ta vägen? Även om jag blir trött ibland så kan man ändå på något sätt njuta av att höra pladdret om allt och inget, se hur bångstyrigheten blir en väg för kreativitet och att få blåsa på ett ömt finger och torka tårar. Barn är så äkta, naturliga och sårbara, att få förtroendet att dela om än bara några timmar i ett barns liv är att få smaka på livet i koncentrerad form.
På många sätt bör vi vuxna ha barnen som förebilder. Barn är ärliga, bekymrar sig inte i onödan, utvecklas och upptäcker nya sakar varje dag. Barnen har inte heller gjort något för att vara barn, livet är en gåva och de har inte förtjänat eller presterat något för att få leva.
Det finns en sak som gör mig ledsen varje gång vi är på förskolan. Det är den uppenbara strävan efter att passa in och det sviktande självförtroendet som märks på olika sätt men hos vart och ett av barnen. När de går efter sin egen känsla så går det hur bra som helst men så fort de börjar "tänka" så låser det sig. Som i tisdags till exempel då vi lekte spegelleken. Man ska stå två och två mitt emot varandra, den ena leder en rörelse som den andra ska följa. Vi började i grupp och alla kunde följa Adina hur bra som helst. Men sen när vi delade upp oss och de själva skulle få prova på att leda så gick det bra för vissa, men för andra tog det tvärstopp. Prestationsångesten slog till med full kraft och plötsigt fanns det inget svårare och jobbigare i världen än att komma på en enkel rörelse som kompisen skulle härma. Varför blir det så? Jag vet att de kan, för det är inte svårt och de har ingen brist på kreativitet. De borde knappast vara blyga inför sina kompisar eller Adina och mig, för annars kan de vara hur påhittiga som helst.
Det måste finnas någon osynlig gräns där den flödande påhittigheten förvandlas till framtvingad prestationsångest. Hur ska man kunna ge barnen uppgifter, ska man aldrig få ställa några krav utan att förstöra det naturliga?
Att hålla sig inom gruppen verkar också vara extremt viktigt, man får absolut inte sticka ut. Grabbarna håller ihop och gör allting lika och tjejerna gör på samma sätt, fast inte riktigt lika tydligt. Strävan efter att ha en plats, passa in och göra allting rätt (vilket inte alltid är samma sak som det fröken tycker är "rätt") är så stark att den framträder gång på gång i olika sammanhang och skepnader, jante-lagen smyger sig in även i femåringarnas medvetande och jag inser frustrerat att jag inte har en aning om hur man ska kunna stoppa det.
Jag blir ledsen, men mest blir jag arg! Jag är inte arg på barnen såklart men jag blir arg på att barnens rena hjärtan ska bli nedsmutsade så tidigt, att de inte ska få en chans att bygga upp en sund självbild utan att påverkas av orimliga krav och ideal. Hur kommer det sig att sjuåringar vill börja banta, andraklassare vill ha märkeskläder och iPhone och högstadieelever utmanar varandra i hur mycket smärta man kan utstå innan man ger upp eller börjar gråta? Grupptryck och orimliga ideal. Som vi matas med dagligen.
Ja du ser, nu hamnade jag där igen. Jag kan helt enkelt inte låta bli att skriva om människovärde och när det handlar om just barn så känns det ibland som att jag vill explodera. Men nu får det vara nog för den här gången.
På lördag ska jag och Adina träffas och baka, handla och planera inför avslutningskalaset på tisdag. Det blir skoj!
Först så gick det sakta, nu går det jättefort!
NU är vi äntligen igång för full fart igen!
Efter ett par veckors uppehåll så kom vi tillbaks till våra älskade barn. Det var jätteroligt att träffa dem igen och det kändes som att man fick helt ny energi och inspiration. Toppen! :)
Den utlovade överraskningen blev att Adina och jag tog med oss en filmkamera och filmade och fotograferade en del från lektionen. Dock var det ingen av barnen som nämnde överraskningen så vi låtsades inte om den heller. De var mycket förtjusta över att bli filmade och inte nämnvärt blygare än vanligt så vi fick en hel hop med underbara ögonblick sparade till eftervärlden.
När man ser på filmen efteråt så slås man av så mycket detaljer som man annars inte hinner lägga märke till. De är så obeskrivligt söta! Och jag undrar så var den sprudlande energin, kreativiteten och ohöljda skaparglädjen som man har som barn tar vägen? Den lilla flickan som nu myser i mitt knä, eller pojken som dansar och släpper loss som om ingen annan ser, hur mycket av den flödande öppenheten har om tio år blivit undertryckt och undangömd?
Jag är en av alla de tusentals svenskar som är frälsta på Friskis&Svettis koncept. Det är det enda stället jag vet där vuxna människor i alla åldrar vågar komma som de är, göra så gott de kan och sedan vara nöjda när de går därifrån. Inga intagningsprov krävs, alla är med utifrån sina egna förutsättningar och plötsligt kan man ana den där femåringsspralligheten som kikar fram hos var och en. Och vad är det som gör det? Jo, det är bra ledare med positiv attityd och musik som uppmuntrar till rörelseglädje. Precis samma sak som Adina och jag har i vårt projekt!
I tisdags hade vi en riktigt bra lektion! Det kändes verkligen rätt, det är så här det ska vara! Jag tror att vi mådde bra av att ha lite lov för då kom vi in på rätt spår igen (inte för att det var tråkigt eller dåligt tidigare men det gick lite "trögt"). Vi sjöng och dansade hela tiden, från början till slut. De har nu lärt sig hela refrängen på Ge mig sång -dansen och Det kan vara du sitter som en smäck. Jag filmade när Adina lärde ut rörelserna och jag måste ge en eloge till hennes påhittighet. Hon lyckas alltid hitta nån sorts ljudeffekt för att förstärka och då hänger barnen med jättebra eftersom de kan koppla ihop ljudet med rörelsen. Jag älskar att Adina är så omedvetet pedagogisk, det faller sig så lätt för henne att hon knappt reflekterar över vad hon gör, det bara kommer och oftast blir det väldigt bra tycker jag.
Vi sjöng När man sjunger så blir man så glad och så lekte vi favoriten rumpstopp, vissa rockade verkligen loss, det var härligt att se! Och när man åker ut får man sitta vid cd-spelaren och pausa musiken, den uppgiften tar de med största ansvar och stoltheten lyser ur ögonen.
På slutet brukar några av flickorna alltid vilja visa upp en sång eller ramsa som de kan, det har blivit som en tradition innan vi sjunger hejdå-sången. Så även den här gången. De har alltid något nytt att visa upp, jag undrar om de funderar ut innan varje gång vilken visa de ska ta eller om det bara kommer. Jag tycker att det är kul att de tar egna initiativ, det lär de sig mycket av men dom får inte göra det mitt i lektionen utan får vänta till slutet.
När jag pratar om barnuppfostran så brukar jag alltid komma att tänka på mina kusinbarns mamma. Jag minns så väl ett släktkalas för några år sen när jag satt och pratade med henne. Mitt kusinbarn som var ungefär sex år kom och ryckte sin mamma i armen och ville säga något. Hon svarade som mammor oftast gör "Du får vänta lite, jag pratar med en annan nu". Så pratade mamman färdigt med mig och sen (hör och häpna) vänder hon sig till sitt barn och säger "Nu har jag tid, vad ville du?". Det här var väl inte särskilt märkvärdigt egentligen men det har ändå etsat sig fast i mitt minne eftersom den här mamman verkligen behandlar sina barn med tålamod och respekt. Hur många gånger säger inte föräldrar "strax, om en stund, vänta lite, osv" till sina barn för att sedan glömma bort att verkligen ge barnen tid att berätta. Resultatet blir att barnen antingen blir ännu mer påflugna eller så får de känslan av att de inte är viktiga och att vad de har att säga inte betyder något. Om man ger barnen tid, tålamod och repekt så lär de sig både att de är viktiga och betydelsefulla och att det är värt att vänta på sin tur om man vet att man inte är bortglömd.
Detta var en parentes, jag utger mig inte för att vara någon expert på barnuppfostran, men jag tror att det här är en av de svåraste balansgångarna som förälder eller barnledare. Att ge barnen det utrymme de behöver för att utvecklas men ändå sätta gränser och vägleda.
Vi diskuterade lite med en fröken efteråt om hur vi ska lägga upp avslutningskalaset den 29 november. Det kommer antagligen bli så att vi tar med oss lite ballonger och fika och har en typ vanlig fast lite festligare lektion med "våra" barn, där vi fikar, sjunger och leker. Sedan så bjuder vi in resten av barnen och fröknarna att få komma och titta på några sånger och danser som vi har övat på.
Ja, vi får fila lite mer på det där med kalaset, det är ju ett par veckor kvar. Vi tänkte i alla fall dela ut ett diplom till vart och ett av barnen för att de har varit så duktiga och så att de kommer ihåg oss.
Two in One
Insåg just att det faktiskt har gått två tisdagar sedan jag skrev i loggbloggen senast. Fy skäms på mig! Dagar och veckor flyter ihop och nu har vi faktiskt varit mer än hälften av gångerna på förskolan, dvs vi har bara fyra tillfällen kvar (inklusive avslutningskalaset). Det är inte riktigt klokt!
Så, vad gjorde vi nu förra tisdagen?
Adina har beskrivit det mycket utförligt och bra här så jag tänkte inte upprepa allt men lite kort så höll vi på med olika scen-övningar. Vi hade med oss den "hemliga påsen" som innehöll alla möjliga saker. Inspirationen till den här övningen fick vi på en teaterlektion som vi hade i kursen estetisk orientering för några veckor sen. Vi fick då var och en använda fantasin till att göra vad som helst av en penna. Typ en banan, pilbåge, vattenkanna eller något annat. Man gjorde helt enkelt en rörelse för att visa vad pennan föreställde, typ "skala bananen". Så det här fick barnen prova på med lite olika grejor som vi fiskade upp i den hemliga påsen.
Sedan tränade vi på Det kan vara du i smågrupper som vi sedan visade upp för varandra. I rummet som vi håller till i så finns det en liten scen så det är jättebra att kunna använda den ibland, dock är den ganska liten så hela gruppen kan omöjligt få plats på den. I anslutning till det stora rummet finns ett lite mindre kuddrum där Adinas grupp höll till medan min grupp var på scenen i det stora rummet. Vilken lyx vi har att få ha lokalerna för oss själva när alla andra är ute och leker!
Om man jämför dessa båda övningar med varandra så står det klart att de flesta kände sig betydligt tryggare när de fick sjunga tillsammans med sin grupp än när de skulle stå helt själva. Det finns nog flera anledningar till det.
1) I en grupp har man stöd av varandra och är inte ensam som blickfång.
2) De har övat på Det kan vara du mycket och känner sig trygga med den sången.
3) I första övningen skulle de komma på något helt själva att visa upp men andra gången behövde de bara titta på mig eller Adina som stod framför och visade alla rörelser.
Så den stora frågan är: Hur väcker man barnens personliga kreativitet utan att de får prestationsångest?
Den röda tråden var ändå att bejaka varandra, dvs. ge massor av positiv respons och uppmuntran för varje litet initiativ. Det gick bra, Adina och jag tjoade och applåderade och då hängde de andra barnen på.
Så där ja, nu är jag ikapp och kan berätta lite mer om vad vi hittade på igår.
Enligt vår veckoplanering skulle vi dela in oss i smågrupper igen och hitta på egna danser till musik på engelska. Men det blir inte alltid som man planerar. Både Adina och jag kände oss lite småförkylda och hade mer lust att ta det lite lungt så vi beslutade att kasta om i planeringen och ta den lugna veckan nu istället. Men... Som sagt blir det inte alltid som man planerat, så här i efterhand vet jag knappt om det blev så där lungt och mysigt som vi hade tänkt oss. Det blev någon sorts blandning.
Den här veckan var det inte barnen som blev utsatta för prestationsångest, det var vi!
Det var nämligen en fröken som ville sitta med och observera eller "kanske lära sig något nytt" som hon uttryckte det. Och det är ju bara roligt att hon är intresserad och barnen brydde sig inte det minsta om att hon satt tyst bredvid och kollade på. Men ändå. Jag fick lite prestationsångest. "Nu måste man ju visa att man kan ta hand om barnen, och de måste ha riktigt kul hela tiden och jag måste vara pedagogisk och rolig osv..." Så plötsligt kändes den där idén om "lugna lektionen" mer som "tråkiga lektinonen". Vi borde ha något mer kul att visa upp nu när fröken är med!
Så, som sagt, det blev en blandning av allt.
Först uppvärmning som vanligt - den är alltid uppskattad.
Sen lekte vi viskleken. Det tog ett tag innan de förstod vad den gick ut på (och jag som trodde att det var en lek som de gjort 1000 gånger). Vissa tyckte det var jättelätt, medan andra "inte hörde". Gång på gång:
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Nej, för du lyssnar inte ordentligt, och det är det som leken går ut på!!! Ville jag säga då, men jag höll frustrationen inom mig och agerade tålmodig.
-Försök igen.
-Jag hörde inte.
Och med frökens blickar i ryggen och allt. Men så där är det. Att verkligen lyssna och koncentrera sig är inget man lär sig på några minuter. Förhoppningsvis så ledde övningen ändå till att de fick träna på det så på sätt och vis så uppfyllde den ju ändå sitt syfte.
Sen sjöng vi: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. En ny sång för de flesta men de satte den riktigt bra. Jag fick förklara vad det betyder att vara värdefull, det är ju ett ganska konstigt ord. Något man verkligen tycker om och är rädd om. Så mycket att man inte skulle byta bort det mot någonting i hela världen. Vad är värdefullt? Ni är värdefulla för era föräldrar. Att ha en kompis är värdefullt.
Vi stod i en ring, blundade och höll varandras händer när vi sjöng. Jag försökte förklara att man ska lyssna på varandra, om alla sjunger lika starkt och lika fort så blir det som en enda röst, som en riktig kör. Hoppas att de förstod något vad jag menade, jag tyckte i alla fall att det lät bättre och bättre för varje gång vi sjöng.
Sen sjöng vi Myggan. En rörelse och "kom-ihåg"-lek från Musiklek som blev uppskattad.
Efter det skulle vi ha lekt "spegelleken" två och två. Men Adina och jag hade en tyst och snabb tankeläsningskonversation med varandra och beslutade att i stället visa upp Det kan vara du för fröken. Det var så härligt att se att barnen nu kan den så bra att de vågar ge sig hän till musiken och släppa loss inför fröken.
Nu hade det gått en halvtimme och vi brukar ju hålla på i nästan en timme men den här gången kändes det lagom att avsluta så därför sjöng vi Hejdå-sången. Vi berättade också att det nu dröjer hela tre veckor innan vi kommer igen eftersom Adina ska åka till Italien nästa vecka och sen är det höstlov. Jag fick ett galet infall och lovade en överraskning till nästa gång med följd av frågande blickar från Adinas håll. Tydligen fungerar tankeläsningen inte riktigt som den ska ibland. Så nu får jag stå mitt kast och hitta på en rolig överraskning till om tre veckor. Hade en vag tanke om att vi skulle kunna klä ut oss eftersom det är bland det bästa jag vet. Tydligen är det det värsta Adina vet så vi får väl se hur det blir med det. Hon var lite sur för att jag lovar saker som vi inte diskuterat, men vi hittar nog på något bra.
Just det!
Vi har funderat på att skriva ett brev till personalen där vi berättar om oss själva och syftet med projektarbetet. Jag har börjat fila lite smått på det och förhoppningsvis hinner vi skriva färdigt och maila iväg det innan Adina åker.
Kvitt kvitt kvitt, Moouuööö eller Tssssssss
Det har hänt en del sedan jag skrev senast. Det här kommer förmodligen bli ett väldigt uttömmande inlägg om jag inte ser upp så jag ska försöka att fatta mig lite kort.
Våra höga ambitioner om att ägna förra tisdagen till djupgående planering och reflektion gick inte så bra som vi hade tänkt. Vi pratade om en massa saker men PA-prat blev det inte så mycket av, tyvärr. Då sa vi: "vi har håltimme imorgon, vi planerar då istället!". På onsdagen lyckades vi också skjuta det framför oss och sammalunda hände på torsdagen och fredagen (vi hann dock med ett litet snack inför tisdagen men så särskilt djupgående kan man nog inte kalla det). Fy skäms på oss!
Trots våra misslyckade ambitioner så lyckades vi få till en tisdagsplanering med följande moment:
1. Uppvärming: Sprattelgubben, Nu rullar våran sång igång
2. Pratstund om vänskap
3. Sång: Det kan vara du
4. Lek: Hela skogen (som fruktsallad fast med fågel, älg och orm med tillhörande ljud och rörelser)
5. Väderleken (som bro, bro breja fast med sången "solen är skön")
6. Dans: Ge mig sång
7. Avslutning: Hej då-sången
Det där med att göra om färdiga lekar är ett litet knep för att bryta mönster och vara kreativ, fast barnen genomskådar oss varje gång. "Den här leken är ju precis som bro, bro breja!" sa en av tjejerna (och vi som trodde att barn nuförtiden aldrig leker så gammalmodiga lekar). Det är faktiskt svårt att komma på nya och roliga lekar som dessutom helst ska ha något med musik och sång att göra.
Vi hann med det mesta på programmet men vi fick hoppa över dansen på slutet då koncentrationen och orken tröt. Barnen blir mer och mer kaxiga och nu börjar man märka hur viktigt det är att sätta gränser och "visa vem det är som bestämmer". De springer hit och dit, vill gå på toa och dricka vatten när helst det passar dem (var tog den enkla regeln att man frågar om lov innan man lämnar rummet vägen?). Så i tisdags fick vi faktiskt ta till med hårdhandskarna lite, dock gällde detta mest pojkarna. Mot slutet när vi skulle samlas hände en incident där jag verkligen insåg hur viktigt det är att handla på rätt sätt och säga rätt saker och framför allt hur svårt det är! Två av pojkarna skulle prompt sitta för sig själva utanför gruppen. Min hjärna jobbade på högvarv för att komma på bästa möjliga taktik för att få dem att sätta sig med oss utan att bli osams med dem, jag vill ju verkligen inte att de ska tappa förtroendet för mig. På ca 1 1/2 sekund kom jag fram till:
A: Om jag låter dem få sin vilja igenom kommer de ta sig ännu mer friheter nästa gång och det komer bli svårt att hålla ihop gruppen.
B: Att helt enkelt bära dit dom verkar inte som nån bra lösning då de antagligen bara kommer kämpa emot och kanske till och med flytta tillbaka med en gång.
C: Försöka övertala dem att självmant komma och sätta sig och vänta ut dem, tillslut borde de ge med sig. Nackdelen är att hela gruppen måste vänta och det kan skapa oro bland kamraterna.
Jag bestämde mig ändå för alternativ C. Det gick tillslut för de insåg nog att jag inte bara är att leka med. Jag hoppas att de ändå förstår att jag bara vill dem väl men man kan inte vara snäll hela tiden. Att vara bestämd men ändå behålla lugnet är nog A och O.
Jag undrar vad det är som gör att just pojkarna vill testa gränser, är det bara personlighet eller kommer könsrollerna in? Killar ska va coola och tuffa och tjejer ska va söta och snälla. Varför är det så och är barnen medvetna om att de är slavar under dessa oskrivna lagar? Man känner sig maktlös inför tidens traditioner och samhällets roller, de verkar vara så bergfast rotade att inget som står i min makt kan rubba det en millimillimillimeter. Nu vill inte jag låta som en ultrafeminist, Adina och jag kom fram till att då kan man hamna i det andra diket där man sätter ett likamedtecken mellan killar och tjejer. Det är trots att en stor skillnad på att vara kille jämfört med att vara tjej, det är biologiskt och naturligt men det är det här onödiga som bara blir till hinder, begränsningar och trångsynthet som jag vill få bort.
Nog om det, vi kommer nog få tampas med de här frågorna fler gånger och det är en bra övning för oss som pedagoger och barnledare också.
I onsdags lyckades Adina och jag äntigen få lite tid och inspiration att göra en djupgående planering inför resten av höstterminen. Jag tänker inte återge allt vi pratade om men vi gjorde en hel del anteckningar och det känns skönt att få en överblick och helhetstanke istället för att bara planera från gång till gång. Jag vill verkligen inte att vi ska känna efter våra tio lektioner att vi inte hann med allt vi ville bara för att veckorna rann iväg utan nu vet vi var vi ska lägga tyngdpunkten. Blan annat detta vill vi få med:
- Öva på att stå på scen och visa upp något för de andra kompisarna och bara få massor med positiv respons.
- Att bejaka varandra som det så fint heter.
- Få med lite sångträning. Sjunga a'capella, blunda och lyssna in varandra så att man blir riktigt samsjunga.
- Någon form av avslappningsövning.
- Att jobba i mindre grupper.
Just det! Jag kanske borde nämna något om vårt vänskaps-prat. Det var intressant men inte så givande som vi hade hoppats. Det kändes nog som att de mest levererade de färdiga svar som de visste att vi ville höra. Typ "man ska vara snäll" och "man ska inte slåss". Vad de innerst inne tänker (om de nu reflekterar över sådanda saker, jag vet faktiskt inte hur djupt en femårings tankar brukar gå) fick vi inte veta och det hade vi kanske inte räknat med heller men något mer vore ju spännande att få höra så vi kanske gör att nytt försök någon annan gång.
Projektplanen i sin helhet
Projektplan för PA 2011-2012
Bakgrund
Ända sen jag var liten har jag älskat att sjunga och dansa. Musiken har varit ett naturligt uttrycksätt och i och med min uppväxt i kyrkan har jag fått stora möjligheter att utvecklas i olika körer men även som solo. Jag har alltid blivit uppmuntrad och peppad även om det säkert inte alltid låtit så bra.
När jag fyllde 12 år så blev jag för gammal för att delta i barnverksamheten och blev då i stället hjälpledare. Det var min första ledarroll och den utvecklades så att jag vid 14/15-årsåldern (med viss handledning) hade i princip allt ansvar för musiken i barngruppen på ca 30 barn. Detta gav verkligen mersmak och jag är fortfarande barnledare i kyrkan och älskar att se barnen uttrycka sig i musik, jag vill verkligen ge dem samma stöd och uppmuntran som jag fick när jag var liten.
När tankarna på projektarbete kom var det ganska självklart att mitt PA skulle handla om just barn och musik eftersom de två ämnena är det som jag älskar mest! Jag och Adina Perpåls har tidigare gjort ett projekt i kursen LjudteknikB som också handlade om barn och musik då vi spelade in en ljudbok/musiksaga för barn vid namn Musikbussen. Vi trivs verkligen med att jobba tillsammans så vi beslöt att fortsätta samarbetet även i nästa projekt. Det första vi kom överens om var att denna gång hålla oss så långt borta från allt vad teknik heter. Vi kände oss helt färdiga med studioinspelningar och liknande, den här gången ville vi träffa barn på riktigt och göra något tillsammans med dem.
Vi har båda hållit på en del med gospel så vi funderade på att kanske kunna göra en gospelkör för barn. Men vi insåg att det inte finns särskilt gott om inspelningar av svensk gospelmusik för barnkör. Ett annat problem var att om vi ville sjunga gospel så skulle vi vara tvungna att hålla till i kyrklig verksamhet eftersom en vanlig skola antagligen inte skulle acceptera de kristna sångtexterna.
Så kom frågan om vilka barn vi ville rikta in oss på. Alternativen var:
1. Kyrka. Svårt eftersom det ofta är olika barn som kommer varje gång och det är inte så enkelt att hoppa in i befintlig verksamhet.
2. Lågstadieskola. Problemet där är att grundskolan är så styrd av kursplan, man kan inte hoppa in hur som helst.
3. Förskola. Det återstående och bästa alternativet och vi kom fram till att de äldsta barnen d.v.s. femåringarna vore bäst lämpade eftersom de är tillräckligt stora för att kunna koncentrera sig och lära sig lite mer avancerade sånger.
Vi funderade också en del på om vi ville använda oss av instrument eller bara cd-skiva. Första planen var att repetera med cd-skiva och sedan engagera några klasskamrater till ett komp-band som barnen kunde sjunga till. Men vi förstod att det skulle bli alldeles för stort och svårhanterligt så vi beslöt att endast använda cd-skiva och ev. singback om det fanns att tillgå.
Nästa fråga var - vad vill vi göra med barnen? Vi hade tankar på att de skulle få göra egna rytminstrument eller att vi kanske kunde ta med oss instrument som barnen kunde få prova. Men vi beslöt att inrikta oss helt på kroppen d.v.s. sång och rörelse.
Uppgift, syfte och mål
Vår allra första riktiga planering hade vi en solig vårdag och med varsin glass i handen skrev vi ner några tankar och mål med projektet. Idéerna var bland andra dessa:
Barnen ska…
- Utvecklas med hjälp av dans och musik.
- Få ökad självkänsla och respekt mot sig själv och sina medmänniskor.
- Uppmuntras till att jobba prestigelöst, glädjefyllt och kreativt.
- Växa genom att se sin egen potential.
Vårt syfte är att barnen ska hitta en grundtrygghet i sig själva och i sitt musicerande. Att de ska upptäcka att musik inte bara handlar om att vara duktig och perfekt utan att man kan experimentera och ha roligt med musik. Vårt PA kommer inte på långa vägar kunna vara avgörande för barnens självbild och musikuppfattning men vi hoppas kunna ta dem ett litet steg på vägen och bidra till att de får en god grund i sitt liv.
Vårt viktigaste mål handlar om barnens utveckling men om man ska rikta blicken mot sig själv så är vårt mål också att vi ska:
- Utveckla vårt ledarskap.
- Lära oss mer om hur barn tänker och fungerar.
- Få erfarenhet av att jobba inom kommunal verksamhet samt att ringa och ”marknadsföra” sin idé.
- Hitta passande material (lekar och sånger) och anpassa genre och svårighetsgrad efter barnens nivå och behov.
Frågeställningen vi kom fram till var denna:
Kan vi få individen att arbeta glädjefyllt och målmedvetet utan prestige med hjälp av estetiska konstformer så som dans och musik?
Detta kan ju bli lite svårt att besvara konkret så vi har även en liten, enklare frågeställning:
Hur fångar man och uppehåller intresset och är det någon skillnad på killar och tjejer?
Genomförande
Vi går tillväga så att vi träffar barnen en gång i veckan i ca 40-60 minuter. För att uppehålla koncentrationen så blandar vi de lite mer krävande sångerna och koreografierna med enkla och roliga musiklekar. Vi vill också försöka få med en dialog om situationen inbjuder till det. Sångerna vi jobbar med handlar oftast om vänskap så vi vill kunna prata med barnen om frågor som: Hur är en bra vän? Vad gör man om man blir riktigt arg? Kan man förlåta? Vad betyder det att alla är värdefulla och lika mycket värda?
Vi vill att varje barn ska känna sig viktig och sedd och kommer att försöka hitta olika tillväga-gångsätt för att nå detta och kunna anpassa ”undervisningen” efter barnens personlighet och behov. Detta blir lättare ju mer man lär känna barnen så vi planerar inte för mycket i förväg utan tar lite i taget så får vi se var vi hamnar. Vi planerar och repeterar ca 2-3 timmar i veckan.
En utmaning är att alltid ha något nytt att komma med, vi har hittat lekar på internet och ur minnet och köpt cd-skivor. Vi försöker att blanda sådant vi gjort tidigare och som de känner igen med nya moment men vi börjar och slutar varje ”lektion” på samma sätt för att skapa en trygg inramning.
Tidsplanen ser ut så här:
Aug 2011: Skriva idéskiss, ta kontakt med förskola
Sep 2011: Skriva projektplan
6 sep – 29 nov eller 6 dec 2011: Vara på förskolan varje tisdag utom vid lov och andra ledigheter. Sammanlagt 10 tillfällen.
29 nov eller 6 dec 2011: Avslutning
Dec 2011 och/eller jan 2012: Skriva projektrapport
Maj(?) 2012: Presentation
+ Fortlöpande skriva loggbok och träffa handledaren varje torsdag eller när helst man kommer på något som behöver diskuteras.
Vi lägger allt krut på höstterminen eftersom vi vet att det brukar vara fullt upp på vårterminen så det är skönt att vara klar med PA i god tid. Vi kom igång tidigt – vi hade redan vid skolstart klart för oss vad vi ville göra och fick tag på en förskola så snart som en vecka senare så vi har haft bra flyt och det känns jättebra att slippa stressa.
Vi lägger upp planeringen ganska jämt över veckorna men några gånger (kanske en gång i månaden) kommer vi att tänka lite djupare och avstämma hur det går jämfört med vårt syfte och mål samt fundera på om vi behöver göra några ändringar.
Presentation
Vi vill att avslutningen på förskolan ska gå i linje med vårt mål om att undvika tvångsmässiga prestationer så därför har vi funderat en hel del på hur och om barnen ska redovisa vad de lärt sig. Vi vill inte göra en konsert/föreställning för även om det är roligt så är det också förknippat med nervositet och press och det är ju det vi vill komma bort ifrån.
Planen är därför att vi ska ha ett avslutningskalas. Det blir lite som en vanlig lektion med sång och lek men med extra festliga inslag. Vi har inte hunnit planera så mycket än så vi får se om det blir bara vi och barnen eller om vi ska bjuda in fler (t.ex. föräldrar eller fröknar och andra barn).
Om vi får tillåtelse av barnens föräldrar så vore det kul att filma och fota lite någon gång för att kunna redovisa och även ha kvar som minne. Annars tänker vi nog att presentationen av projektarbetet får bli en muntlig skildring av vad vi hållit på med.
Vad det är bra att jag har Dig!
Jag får jobba med världens bästa, snällaste, smartaste, roligaste, mest posivtiva och tillmötesgående tjej! Jag är verkligen glad och tacksam över dig Adina, utan dig vore det inte på långa vägar så roligt att göra PA som det är nu!
Vi är så synkade, som gjorda för varandra. Vi tänker likadant om det mesta och är vi oense om något så kan man alltid förklara sina tankar utan att få mothugg. När jag pratar med Adina så är jag alltid glad, jag kan verkligen vara mig själv. Hennes vänskap är ovärdelig för mig, ingen skulle kunna ersätta henne.
Jag hoppas att du inte tycker att jag tar i för mycket nu Adina men jag kände att jag ville få ner mina tankar på pränt.
Jag skulle vilja avsluta detta inlägg med en liten sång:
Vad det är bra att jag har dig
vad det är bra att jag har dig
Vad det är bra att vi har oss
och jättebra är det förstås
Att vi får träffas varje dag
och va tillsammans du och jag
För ingen, nej ingen, vill va ensam
Med hjärtat i fokus
26/9 - 2011
Ännu en tisdag har passerat. Vad ska man säga? Det flyter på bra. Mycket väl bra! Men jag har ändå en känsla av att vi nu efter den tredje lektionen kan frestas att komma i en slentrian. Vi är absolut inte där ännu men vi måste kämpa för att inte falla in i vanor och hjulspår. Det ska vara något nytt och spännande som händer varje gång!
Inom en trygg ram förstås, vi kommer börja och sluta på samma sätt som vanligt så att barnen känner igen sig och är trygga.
Vi har "ledigt" på tisdag för hela förskolan har planeringsdag. Det tänker vi utnyttja genom att ha en egen planeringsdag och kläcka kreativa idéer för hela slanten!
I tisdags satte vi barnens koncentration på prov ordentligt. De fick lära sig hela Det kan vara du inklusive gruppindelade rörelser och den klassiska balettrörelsen plie (var det så det hette Adina?). Mycket nya rörelser och text var det, speciellt för en av grabbarna som inte var med förra gången och således fick lära sig hela sången från början till slut. Men han klarade det verkligen jättebra! Det gjorde de andra också, de är så snabblärda, men det är ganska mycket text i snabbt tempo så det tar nog ett tag innan den sitter som berget.
Jag älskar det engelska uttrycket "by heart" som betyder utantill. Att lära sig en sång "by heart" är liksom inte bara att pränta in text/melodi/koreografi utan att också ta till sig den och göra den till sin egen. Det hoppas jag att vi ska kunna lära barnen på något sätt.
Vi hann också med att börja på en dansen "ge mig sång" men då koncentrationen sinade så fick vi avsluta efter en stund. Det blev en del flams och trams men så är det ibland, myrorna i benen och tankarna i huvudet vill dra åt lite olika håll.
Igår pratade jag med en kompis som jobbar som förskole- och lågstadielärare. Vi diskuterade ämnet barns självbild och självförtroende. Man kan märka att redan hos våra femåringar så smyger sig jante-lagen in. Någon vill ha en cool attityd, en annan vill ha bekräftelse genom att få höra hur bra de är medan andra söker uppmärksamhet genom gnäll och knorr.
Den stora utmaningen för att få barn (och människor i allmänhet) att få en god självbild är att uppmuntra personen inte för vad den gör eller hur den ser ut utan helt enkelt för den de är. Detta är min hjärtefråga, människors lika värde är verkligen något som jag brinner för och vill inkludera i mitt projektarbete. Barn behöver inte bara höra hur fint de målar, vad bra de sjunger eller hur fina kläder de har. Visst, komplimanger är jättebra men barn måste förstå att de är värdefulla och älskade oavsett vad de presterar. Genom att bara finnas till är de ovärdeliga ädelstenar!
Detta är så lätt för mig att skriva, men det är en helt annan sak att praktisera det, hur förklarar man för en femåring att utseende och prestation är oviktigt när samhälle och media pumpar ut påståenden om motsatsen?
Jag har alltid varit (och är fortfarande till viss del) en präktig PRESTATIONSPRINSESSA! En som söker bekräftelse i betyg och fina ord om hur bra jag är. Detta är jag inte ensam om att kämpa med, många -speciellt tjejer- upplever denna press hela tiden men jag har varit så lyckligt lottad att jag mött personer som förklarat för mig att jag är värdefull och älskad precis som jag är. En sån person vill jag också vara för andra och barnen är ju de bästa att börja med för de bygger just nu på grunden i sina liv.
Nå, nu får det vara nog med djupa extentiella tankar. Vi återkommer nog till det senare.
Det är snart dags att lämna in projektplanen så den tänkte jag sätta mig och fila lite på nu. Lite konstigt att skriva planen när vi redan är mitt uppe i allt men det ska nog gå bra.
Vill du ha en vän, får du också lov att vara en
Nu har jag och Adina planerat vår tredje(!) lektion. Planeringen inför tisdagen brukar börja på bussen hem från förskolan och avslutas i kapprummet inne på förskolan veckan efter så den pågår kontinueligt skulle man kunna säga. Men ibland tar vi oss lite extra tid att fundera ut lekar och sånger och inte minst skriva ner vad vi kommer fram till. Jag har ett anteckningsblock där jag skriver ner vad vi ska göra varje gång och det är jättebra för då kan man också jämföra lite med hur vi gjorde förra veckan och se vad man vill ha kvar och vad man vill byta ut. Vi försöker att variera oss lite grand så att det inte ska bli samma sånger och lekar varje gång utan vi blandar lite gammalt och nytt. Då kan vi plocka fram favorit-lekarna lite senare i stället för att tjata ut dem vecka efter vecka. Men det är en utmaning att komma på nya lekar och sånger. Hittills har det gått ganska bra, men vi får se om det blir idétorka framöver.
Vi skrev planeringen förra veckan men idag så har vi gjort den nya dansen som vi ska börja med och även rörelser till vers två på "Det kan vara du". Vi hade tänkt dansa till "Dansa rock´n roll" på cd:n förskolan men det kändes inte riktigt bra så vi ändrade oss och tog "Ge mig sång" från vänner i stället. Den låten har varit en favorit ända sen vi hörde skivan första gången så jag tror det blit jättebra!
Av de två cd-skivorna som jag beställde så är Vänner helt klart den bästa, jag är faktiskt lite besviken på Förskolan, hade väntat mig mycket mer av den, men den är mer som en musiksaga med ganska krångliga låtar som passa bättre att lyssna på än sjunga med i. Vänner däremot har riktigt svängiga låtar med blandade stilar och svårighetsgrad och alla sånger är ju som titeln antyder knutna till temat vänskap som är bland det viktigaste som finns! Vi ska försöka vid tillfälle att få prata lite med barnen om just vänskap och att gå igenom vad sångtexterna handlar om. Hur är en bra vän? Vad gör man om man blir riktigt arg? Kan man förlåta? Det är jätteviktiga ämnen som jag hoppas att vi ska kunna samtala lite mer om.
Hur som helst, åter till tisdagen. Planen ser ut så här:
1. Uppvärmning som vanligt, att skaka igång kroppen och "rulla igång" sången.
2. "Det kan vara du". Repetera refräng och första versen och lära sig andra versen och sticket.
3. Ny lek! Rumpstopp, som dansstopp fast man sätter sig på golvet när musiken stannar.
4. Dans! "Ge mig sång". Börja lära ut refrängen.
5. Favorit i repris! Gömma nyckel.
6. Avslutning med prat och hejdå-sång.
Dansen kom vi på i dag i en datorsal på vasa med några förvånade elever som (ofrivilliga) åskådare och åhörare till den glada barnmusiken. Det knepigaste är att veta på vilken svårighetsgrad man ska läga sig. Barnen är ju jätteduktiga och snabblärda men det ska ju vara roligt också och inte för svårt! Men vi tar lite i taget och märker vi att det blir för svårt så kan man alltid förenkla i efterhand, att anpassa sig efter barnen är nog våran största och viktigaste utmaning.
Barnen är så underskattade i dagens samhälle, vi borde verkligen lyssna mer på dem och vara lyhörda för deras tankar och känslor, barn är så kloka!
Ja nu ska jag ta och sova så jag orkar tampas med sju vilda små underverk i morgon!
Så klappa i händerna, stampa med fötterna och ropa HURRA!
I tisdags hade vi vår andra "lektion" med barnen!
Dagarna springer iväg så fort så loggboken hinns inte alltid riktigt med. Men nu sitter jag här i alla fall, redo att förtälja varje detalj.
Tisdagen var en regnig dag. Men barnens humör var lika soligt ändå! De stod i fönstret och väntade på oss när vi kom. Och vi fick kramar och välkomsthälsningar, det känns härligt att de redan fått förtroende för oss. Vi gick igenom namnen (och den här gången de rätta namnen!) och vi hade fått hela tre nya namn att lära oss för vår lilla familj har fått tillskott med en pojke till och två flickor. Så nu kommer vi att vara sju stycken barn, en ganska lagom grupp tror jag.
Barnen var lite livligare den här veckan, Adina och jag diskuterade vad det kunde bero på. Vi kom fram till några altenativ:
1. Adina och jag är inga främlingar längre, barnen vågar vara sig själva och släppa sina spärrar.
2. Fler till antalet. Även fast en kille var ledig så är det ändå skillnad på fyra och sex stycken.
3. Vi lekte spännande lekar som man blir lite mer uppspelt av.
Antagligen var det en blandning av dessa som gjorde att barnen fick lite extra myror i benen. Man börjar även märka personligheten hos var och en av barnen, vilka som tar för sig mer och vill synas och vilka som håller sig lite mer i bakgrunden. Adina och jag har kommit fram till att vi måste se till att strukturera och bestämma lite mer så att alla får ta plats. Att bestämma redan från början vem som ska börja, träna på att vänta på sin tur osv.
Den nya cd-spelaren som vi lånade från östra funkade jättebra! Kommer bli en trogen följeslagare på tisdagsförmiddagarna.
Vi hade med oss lite rekvisita den här gången också. En röd hatt som jag hittat hemma i en utklädningslåda. Den var mäkta populär! Vi lekte nämligen en lek där man sitter i ring och spelar en låt på cd-spelaren. Den som har hatten sätter den på huvudet på den bredvid sig, som sätter hatten på nästa huvud osv. När musiken stannar så åker den som har hatten på sig ut. Hatt-leken var mycket uppskattad men det som väckte mest uppmärksamhet var när man fick det ärofyllda uppdraget att sköta cd-spelaren. Tillslut fick vi leka bara för att alla skulle få en chans att trycka på pausknappen.
Vi lekte också en annan ny lek. En musikalisk variant av gömma nyckel. Det går till så att ett av barnen får gå ut medan de andra gömmer nykeln. När barnet kommer in så ska de andra börja sjunga och göra rörelser till "Imse vimse spindel". När barnet är långt från nyckeln sjunger man svagt och gör små rörelser och när han kommer nära så sjunger man högre och gör större rörelser. Det tyckte en del av barnen var ganska svårt. Jag fick påminna den som letade att man skulle lyssna på gruppen i stället för att bara gå runt och leta på måfå. Även de som sjöng hade lite problem med att bedöma avståndet och anpassa röststyrkan efter det. Det var inget som jag hade tänkt på innan men Adina och jag kom fram till efteråt att det här var en jättebra övning där barnen får träna på samarbete (att lyssna och anpassa sig efter varandra), dynamik och lyhördhet. Kommer garanterat att bli en favorit i repris!
Vi har även börjat lära ut refrängen och första versen på en sång som heter "Det kan vara du" från skivan Vänner. I den sången koncentrerar vi oss lite mer på sång, text och rörelser. Den är ingen leksång som de vi kört tidigare utan lite mer avancerad så att de måste koncentrera sig lite mer. Det där är en balansgång, att hålla en lite högre nivå utan att det blir för krångligt så att de tröttnar.
Några favoriter från förra veckan hann vi också med. "Nu rullar våran sång igång" är den obligaroriska startsången och den kom barnen ihåg med förtjusning, de började till och med sjunga på den innan vi hunnit köra igång. "När man sjunger så blir man så glad" är en enkel och rolig rörelsesång.
Och så avslutade vi såklart med vår egen "Hej då-sång"!
Trots att barnen varit spralliga så fick vi oss en liten pratstund på slutet, det är alltid trevligt att få höra lite vad barnen tycker om saker och ting och lära känna dem lite bättre.
Tiden gick så fort, så fort, vi höll på i nästan en timme den här gången och när vi skulle gå fick vi många hejdå-kramar, vi kunde nästan inte ta oss ut från dagiset! :)
Allt som inte syns
Det kan vara i matan. Adina och jag diskuterade Hej då-sången under en hel lunch.
Det kan vara på bussen. Inspirationen kan komma var som helst.
När jag fick hem skivorna som vi beställt så satt jag nån timme och lyssnade igenom låtarna och sitter man vid pianot så kanske man tar fram nothäftet till "Vänner" och spelar igenom melodierna en gång till.
Så tro inte att vi inte jobbar med projektet ävem om det är lite dött här på bloggen ibland. Vi bearbetar tankar, kommer på nya rörelser och nynnar på visor mest hela tiden.
Tack och hej!
Nu rullar vårt projekt igång
Fyra små söta, kluriga, musikaliska, spralliga, pratsamma, busiga barn har vi träffat idag, Adina och jag.
Fyllda av förväntan och nervositet stapplade vi in på förskolan idag på förmiddagen.
Vi hade först träffats på Östra en timme innan för att förbereda de sista detaljerna innan vi åkte iväg till förskolan där vi fick ha vår allra första "lektion".
Vi hann med mycket och ändå var vi klara på en halvtimme. Tiden gick fort men efteråt kändes det som man hade sprungit ett maraton eller skrivit en komplicerad uppsats värd nobelpris. Man var helt slut, i både huvudet och kroppen. Men det var det värt, för det var jätteroligt, jag tror faktiskt att Adina och jag har världens roligaste PA!
Knappast det enklaste, men att få lära känna barnen och kanske, förhoppningsvis, få se dem utvecklas är en förmån värt allt besvär!
Så här gick det till:
När jag och Adina steg in i hallen träffade vi genast den fröken som vi haft kontakt med och hon berättade att de valt ut fyra barn som vi skulle få ha hand om. Alla andra barn var ute och lekte så vi fick ha dem helt för oss själva. Det kändes bra, för det skulle nog vara en aning stressande att ha massa andra barn och fröknar som är nyfikna på vad vi håller på med.
I samlingsrummet satt två flickor och två pojkar som såg upp på oss med tindrande ögon. Eller, ja, i alla fall med ett visst mått av intresse. Så vi satte oss där mitt emot dem och berättade lite kort vilka vi var och varför vi var där. Naturligtvis visste de klyftiga små liven redan detta för fröken hade redan förklarat. Men hur som helst, de var enormt duktiga på att sitta still, åtminstonde de få minuter som vi gjorde det, och det är ju en beundransvärd egenskap för en femåring, dock är det ju spralligheten som vi är ute efter men det visade sig inte vara något problem där heller!
Så vi satte igång med lite uppvärmning och de kunde både vicka på tårna och rulla på axlarna.
Efter att ha skakat igenom kroppen lite så sjöng vi sången Nu rullar våran sång igång och den uppskattades eftersom det är en sån där sång som börjar i slow motion och slutar i superspeed. Jättekul, jag för min del kunde inte sluta skratta, det gick knappt att sjunga och jag antar att det var den undangömda nervositeten som spelade mig ett spratt. Men det gick bra ändå och efter det hann vi med både Vi gick in i en affär, Björnen sover, När man sjunger så blir man så glad och Huvud axlar knä och tå.
De busiga barnen lyckades med en gång spela oss ett spratt genom att byta ut sina namn. Nog vet jag att det är ett vanligt trick som man själv gjort när man var liten, men ack så fort man glömmer och så lättlurad man är. Jag brukar i allmänhet ha lite svårt med namn så den här gången koncentrerade jag mig verkligen för att lägga varje namn och ansikte på minnet för att i bästa fall kunna para ihop rätt namn med rätt ansikte. Men alla dessa ansträngningar gick om intet när det under drickapausen uppdagades att namn-och-ansiktskombinationen i själva verket varit uppochnervänd redan från början. Så vi fick leka vår namnlek en gång till.
Vi avslutade med Hej då-sången och de lärde sig den med en enda gång. Adina och jag måste nog fundera på att höja svårighetsgraden lite för de här begåvde barnen behöver kanske något att bita i.
Den enda som egentligen störde mig var att cd-spelaren var så liten och högtalarna så svaga så när vi sjöng kom vi i otakt med cd-skivan eftersom att volymen var låg även om man drog upp till max. Det var svårt att höra var man skulle komma in och vilket tempo man skulle hålla. Så vi kanske bör ta med oss egen cd-spelare i framtiden.
Ja, detta var vårt första riktiga möte med barnen. Efteråt fick vi skriva på papper från kommunen där vi intygade att inte föra vidare vad vi får veta av barnen eller berätta något om dem som individer. Detta är anledningen till att jag här på bloggen inte skriver vad barnen, förskolan eller fröknarna heter.
Men det kommer finnas mycket skojigt att berätta ändå och jag tror att det bara kommer att bli bättre när vi blir lite mer varma i kläderna!
Förberedelser
Idag har vi planerat vilka sånger och lekar som vi ska köra på tisdag. Vi stod i ett övningsrum och sjöng och lekte för oss själva. Det var jätteroligt, kändes lite fånigt kanske men man måste ju provleka innan så vi kan känna oss säkra på rörelser och sådant. En sak som jag har lärt mig under de år som jag sjungit med barn är att om man som ledare ger 80% av sin kenergi och kapacitet så kommer barnen ge max 50%. För att barnen ska ge 100% av inlevelse så måste jag som ledare motivera 150%! Okej, matematiken var kanske inte särskilt logisk men du förstår vad jag menar. Om jag vill att barnen ska lyfta händerna mot taket så måste jag sträcka på armarna och spreta med fingrarna som om jag försökte nå stjärnorna. Eftersom barnen ser och härmar mig så kommer de att sträcka på sig åtminstonde som om de ville nå takplattorna.
Så nu har Adina och jag skrivit en liten lathund men vilka sånger och lekar vi ska ha på tisdag.
Vi ska ha en "startsång" som heter Nu rullar våran sång igång den kommer från cd:n MUSIKLEK.
Vi ville även ha en låt som avslutning och eftersom vi inte kom igåg någon bra så skrev vi en egen.
Melodin är "Oh when the Saints"
Och här är du
Och här är jag
Men nu är det dags att gå
Tänk vad roligt vi har haft det
Men nu är det dags att gå
Hej då!
Emellan dessa två sånger har vi tänkt oss
- En namnlek med rörelser
- Huvud axlar knä och tå
- Björnen sover
- Vi gick in i en affär
Reserv:
- När man sjunger så blir man så glad
- Myggan
Vi vill dock att det ska vara lite öppet, vi ska försöka känna av lite vad som går hem och vad som inte gör det så att vi kan anpassa oss efter barnen. Därför har vi inte spikat till 100% vad som ska hända på tisdag, vi får se helt enkelt!
Nu är det spännande!
Ajka sa lajka
28/8 -2011
När jag var liten så hade jag ett kasettband som hette MUSIKLEK. Jag älskade det bandet! Det var jätteroliga sånger som man kunde leka och dansa till och jag kan fortfarande alla sångerna utantill.
När vi funderade på vilken musik vi ville ha till barnkören så kom jag att tänka på det där gamla kasettbandet. Så jag googlade på musiklek och hittade att den numera finns som cd! Men den var ganska dyr, 300 kronor, och vi får ju tyvärr inga ekonomiska bidrag till PA.
Så jag hittade en annan, lite krångligare men betydligt billigare lösning. Just nu så spelar vi av mitt gamla kasettband till datorn så att vi kan bränna en cd av den. Kanske inte blir superbra ljudkvalitet men jag tror det kommer duga bra.
Jag har även beställt att par andra skivor som jag tror vi kommer få användning av. Den första heter FÖRSKOLAN och är en minimusikal skriven för barn i förskoleåldern. Den kostade bara 20 kronor! :)
Sedan är det en skiva till med nothäfte som heter VÄNNER och handlar om - Gissa! Haha vänskap så klart.
Jag har hört mycket bra om den skivan och tror att jag kommer ha användning av den även utanför projektet eftersom jag är barnledare på annat håll också.
Så när jag redigerat inspelningen av mitt gamla kasettband och fått hem beställningen från TOMSING så är det bara för mig och Adina att lyssna igenom låtarna och välja ut vilka vi vill använda.
