En värld utan bloopers
11/13 2011
Alla som går i trean på gymnasiet måste göra ett projektarbete. Antingen kan man se det som en plikt där det krävs ansvar, självdiciplin och påtvingad uppfinningsrikedom. Eller så kan man se det som en fantastisk möjlighet att få göra PRECIS VAD MAN VILL på lektionstid, med handledare och till och med få betyg för att man gör något som man brinner för och tycker är kul.
Ett PA kan vara hur enkelt eller hur komplicerat som helst. Man kan variera sig i det oändliga. Eftersom det finns så många alternativ så kan man förstå att folk har svårt att välja vad de vill göra som PA. Å andra sidan borde det ju vara enkelt eftersom man får göra vad man vill. Hmm...
I min klass är det ganska många som har som PA att skriva en symfoni till Gävle symfoniorkester. Andra skriver böcker, uppsatser och liknande. När jag och Adina var mitt uppe i allt så kände man hur bekvämt det hade varit att sitta still vid en dator och plita toner i sibelius eller bokstäver i word. Att bara bry sig om sig själv och kunna jobba när som helst och hur som helst utan att behöva ta ansvar för någonting. I stället har vi flängt fram och tillbaka, basat över sju vildingar, lekt knasiga lekar, sjungit oss hesa, haft klängande och skrikiga ungar på oss, tampats med pedagogikens klurigheter, skrivit sånger och koreograferat danser, planerat, pysslat, ringt samtal, beställt musik, släpat på skivor och cd-spelare, stressat till bussen och ja, listan kan göras lång. När vi hade kunnat sitta vid en dator och plita.
Men. Tänk vad mycket vi har skrattat. Vad mycket vi har utvecklats. Vi har lärt känna både varandra och oss själva lite bättre. Tänk vilka erfarenheter vi har fått, som vi inte skulle kunna ha fått på något annat sätt. Vi har lärt oss saker som vi kommer ha nytta av resten av livet. Jag tror att vårt mål med barnen har införlivats lika mycket på oss själva.
Vi har lärt oss att hantera prestationskrav. Vi har insett glädjen med musik och vikten av att släppa loss. Vi har lärt oss att hantera konflikter och lösa problem i "direktsändning". Barnen har gett oss ökat självförtroende. Något man verkligen lär sig när man är med barn är att det finns inget rätt och fel. När Adina och jag började klippa filmen så tänkte vi "vi gör ett bloopers-avsnitt också" men sedan insåg vi att med barn så finns det inga bloopers. Det finns inget som är fel eller inte passar in. Det gör inget att det inte är perfekt, för det betyder bara att det är äkta.
Man pratar ofta om att barnen är framtiden. Politiker vill satsa på skolan för att bygga framtidens välfärd. Man vill att femåringarna ska formas till ansvarsfulla, hederliga vuxna som kan vett och etikett, har koll på sin ekonomi, intresserar sig för politik och samhällsfrågor och kan bli goda föräldrar till nästa generation.
Aldrig har jag hört någon prata om att satsa resurser på barnen för barnens skull. För att de här och nu ska vara så barnsliga som det bara är möjligt. Barndomen räknas som en prolog. Ett kapitel innan själva historien börjar. Något som påverkar berättelsen men egentligen inte är en del av den.
Varför är det de vuxna som ska vara förebilder? Varför är det vuxna som lär barnen vad livet är och hur det ska levas? Hur kommer det sig att vuxna bestämmer vad som passar sig och vad som är rätt och fel?
Ja men hur skulle världen annars se ut?
Försök att föreställa dig en värld där barnen är förebilderna. Hur skulle det vara om barnen fick bestämma?
Naturligtvis vet jag att en sådan värld inte är möjlig, även om jag skulle önska det. Barn kan inte se konsekvenser och inte fatta svåra beslut, de är väldigt impulsiva och kan vara direkt elaka ibland.
Men barn är människor. De är inte påväg att bli människor utan har alla de kvalifikationer en människa kan behöva. Men de är inte vuxna, och därför räknas de som okloka och outvecklade, till och med mindre värda. Visst, de är oerfarna men sannerligen inte dumma.
Som barn är man handikappad. Nästan allt är anpassat efter vuxna och barnen får nöja sig med de "hjälpmedel" som finns att tillgå. Ett barns åsikter och tankar tas inte på allvar.
Jag önskar att man inte satsade så mycket på att forma barnen till kvalicerade vuxna utan på att behålla så mycket barnslighet som det bara är möjligt in i vuxenlivet.
För i barnes värld finns inga bloopers. I barnens värld råder nyfikenheten, skaparlusten och spontaniteten. Där är allting möjligt. Därför älskar jag att umgås med barn. Där får jag vara delaktig i den världen. Nu vill jag ta med mig frön från barnens bördiga landskap och plantera i vuxenvärldens karga jord där så mycket ogräs härjar.
Jag vill ta barnens parti och få vuxna att lära sig att ha barnen som förebilder.
För barnen är inte framtiden. Barnen är det närmaste här-och-nu man kan komma.
