Tänk vad roligt vi har haft det, men nu är det dags att gå
30/11 och 5/12 - 2011
Det spritter i mig av glädje! Jag känner mig som en femåring som vill klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva och kramas!
Jag är verkligen så nöjd med vårt avslutningskalas och hela projektet som helhet, det blev långt över alla förväntningar!
I lördags så åkte jag hem till Adina och vi köpte kalasgrejor och bakade kalasfika - äggfria chokladmuffins med rosa glasyr och strössel. Mums! Vi planerade även lite mer hur vi skulle lägga upp kalaset och skissade lite på diplomen som barnen skulle få.
Det här med planering har vi blivit slarvigare och mindre noga med ju mer säkra vi blivit i våra roller som "fröknar". På både gott och ont. I början skrev vi alltid upp exakt vad vi skulle göra och i vilken ordning. Men vi kom fram till att det ändå aldrig blir riktigt som man planerar så allt eftersom har planeringen mest blivit några ord dagen innan. Adina och jag är ju (nästan) alltid överens så vi har aldrig haft problem att bestämma vad vi ska göra. När vi väl är på förskolan så brukar en blick räcka för att säga "Vi tar inte den där leken idag va?" eller "Vi behöver nog gå igenom rörelserna en gång till." Ibland har det blivit små missförstånd men oftast så tjänar man nog på att känna av barnen och bestämma på plats vad man ska göra. Nackdelen kan vara att man ibland känner sig lite oförberedd och att man kan glömma bort något viktigt som man tänkt göra. (T.ex. så glömde vi att sjunga Hejdå-sången efter kalaset och det var ju lite synd).
När vi bestämde att alla barn skulle få diplom så kände vi att vi ville skriva något personligt till varje barn, nu när vi känner dem så pass väl att vi vet vad var och en är lite extra bra på. Vi skrev till exempel "Till vår mystjej, för alla härliga kramar"och "Till vår dansstopps-mästare, för dina kluriga och roliga danser". Och så tackade vi för att de ville sjunga, dansa och leka med oss under höstterminen 2011. Det var svårare än man kunde tro att komma på vad man skulle skriva. Inte för att vi inte visste vad vi ville ha sagt utan för att femåringarnas ordförråd är ganska begränsat. Ord som engagerad, inspiration och kreativ fick vi rensa bort eftersom vi ville att barnen skulle förstå vad vi skrivit till dem. Men tillslut så fick vi till det och på tisdagsmorgonen så pysslade vi ihop diplomen med färgpapper, tuschpennor, klistermärken och annat skoj.
Så kom då det efterlängtade kalaset och barnen hade verkligen sett fram emot det. Några hade klätt upp sig, en flicka hade lockat håret och de var så förväntansfulla. Tyvärr var en av pojkarna sjuk och det var ju väldigt tråkigt.
Vi började med att blåsa upp ballonger och fika. Vår handledare Åsa kom också och tittade på och barnen var inte ett dugg blyga för henne utan pratade glatt på om allt möjligt.
Stämningen var uppsluppen - bara ordet kalas verkar få humöret på topp! Diplomen delades ut med pompa och ståt och stoltheten lyste ur ögonen på både oss och barnen. Adina och jag fick teckningar som barnen hade gjort och jag blev så rörd av deras uppskattning.
Så sjöng vi igenom alla sångerna och lekte favoriten hattleken, samt tävlade i godissnöresätning. Alla var jätteglada och taggade inför att visa upp för fröknarna och kompisarna.
Det var toppen att ha Åsa på plats för hon fick hjälpa oss att filma så nu har vi hela uppvisningen sparad för eftervärlden.
Så kom den förväntansfulla publiken in och de ännu mer förväntansfulla barnen fick äntligen visa upp sina sånger och danser. Och jag tror att de aldrig sjungit med sådan hängivenhet förut, energin bara sprutade och allt satt som en smäck! Jag blev själv förvånad över att de verkligen kunde varenda rörelse och textrad. Speciellt på Det kan vara du, där bevisades det verkligen att det lönar sig att tragla text och koreografi även om det är lite tråkigt i början så blir det så mycket roligare när man kan det som ett rinnande vatten. Då ångrade jag lite grand att vi inte beställde hem skivan med singback-spår så att man verkligen hade fått höra hur bra barnen sjunger utan de förinspelade rösterna.
Barnen var inte det minsta nervösa, de ville bara fortsätta med låt efter låt och barnen i publiken tittade storögt på, de hängde till och med på rörelserna ibland. Det var en riktig glädjefest och svetten lackade om oss i det lilla rummet. Kläderna åkte av på barn efter barn och jag var helt genomsvettig men det var så roligt så man ville ändå inte sluta. Sen fick Adina och jag chokladkartong och julkort av barnen, och vi blev helt överväldigade. Nu i efterhand vill jag nästan gråta när jag tänker på det, Adina och jag har ju känt att vi varit till besvär som har ändrat på deras rutiner men på förskolan så var de bara glada och tacksamma för att vi ville komma. Så det blev en ömsesidig tacksamhetsbetygelse, alla parter var nöjda, kan det bli bättre?
Vi var lite oroliga för hur det skulle gå att säga hej då för sista gången, skulle barnen bli ledsna? Men de tog det hur bra som helst. Dels så var de förberedda och dels så kanske de inte riktigt förstod vad det innebar att vi inte skulle komma några fler tisdagar. Vi fick några extra kramar men alla var bara glada och det kändes hur bra som helst. Visst är det tråkigt att vi inte ska få träffa våra älsklings-femåringar något mer men å andra sidan så slutar vi på topp! Jag tror att det var jättebra att sluta när det är som roligast i stället för att hålla på ända tills det blir tjatigt och tråkigt, det hade inte varit lyckat.
Ja, som du ser så bubblar jag av positivitet just nu och jag har tittat igenom filmerna flera gånger bara för att jag blir så omåttligt glad av att se dem. Det är toppen att kunna titta i efterhand för man lägger märke till detaljer som annars går obemärkt förbi. En sak som jag lagt särskilt märke till är hur tight gruppen har blivit och hur gränserna mellan tjejer och killar har börjat tänjas mer och mer. Första gången vi sjöng Klappa, hopp... ja du vet vilken sång jag menar, så stod alla killar i en klump när vi kom till kramas-delen. Men nu märks inte ett spår av tjej-skräcken utan det handlar snarare om att hinna krama så många som möjligt innan versen tagit slut. Alla tjuvstartar till och med med kramarna och ingen vill sluta!
Fröknarna berättade även att eftersom "våra" barn har varit inne med oss när de andra varit ute och lekt så har de fått vara ute själva på eftermiddagarna i stället och då har de naturligtvis lärt känna varandra bättre även när Adina och jag inte har varit med. Att sedan få höra att det märks att vissa av barnen har börjat ta för sig mer även i andra sammanhang är som ljuv musik. Tänk att vår orealistiska målbild ändå fick en glimt av synliga resultat!
Slutligen vill jag berätta om tre saker som jag känner mig extra tacksam för, utan dessa saker skulle inte projektarbetet ha blivit i närheten av så bra som det blev.
1. Adina. Min trogna andra hälft som kommer med inspiration, glatt barnasinne, klokhet och engagemang.
2. Fröknarna på förskolan. Aldrig hade jag kunnat tro att vi skulle få en sådan lyckträff! Vi hamnade verkligen på rätt plats. Fröknarna gav oss precis så mycket utrymme, förtroende, öppenhet och positiv respons som vi behövde.
3. Cd-skivan VÄNNER. Jag har hört mycket barnmusik i mina dar, men den här skivan tar nästan priset! När jag beställde skivorna så var det en ren chansning att klicka hem den men så mycket glädje vi har haft med den! Hitarna Det kan vara du och Ge mig sång kommer därifrån liksom rockiga Glädjebarn som är perfekt att köra dansstopp till. Och inte minst Klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva, kramas som har varit barnens absoluta favorit sedan första gången de hörde den.
Tacksam är ordet.
Det spritter i mig av glädje! Jag känner mig som en femåring som vill klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva och kramas!
Jag är verkligen så nöjd med vårt avslutningskalas och hela projektet som helhet, det blev långt över alla förväntningar!
I lördags så åkte jag hem till Adina och vi köpte kalasgrejor och bakade kalasfika - äggfria chokladmuffins med rosa glasyr och strössel. Mums! Vi planerade även lite mer hur vi skulle lägga upp kalaset och skissade lite på diplomen som barnen skulle få.
Det här med planering har vi blivit slarvigare och mindre noga med ju mer säkra vi blivit i våra roller som "fröknar". På både gott och ont. I början skrev vi alltid upp exakt vad vi skulle göra och i vilken ordning. Men vi kom fram till att det ändå aldrig blir riktigt som man planerar så allt eftersom har planeringen mest blivit några ord dagen innan. Adina och jag är ju (nästan) alltid överens så vi har aldrig haft problem att bestämma vad vi ska göra. När vi väl är på förskolan så brukar en blick räcka för att säga "Vi tar inte den där leken idag va?" eller "Vi behöver nog gå igenom rörelserna en gång till." Ibland har det blivit små missförstånd men oftast så tjänar man nog på att känna av barnen och bestämma på plats vad man ska göra. Nackdelen kan vara att man ibland känner sig lite oförberedd och att man kan glömma bort något viktigt som man tänkt göra. (T.ex. så glömde vi att sjunga Hejdå-sången efter kalaset och det var ju lite synd).
När vi bestämde att alla barn skulle få diplom så kände vi att vi ville skriva något personligt till varje barn, nu när vi känner dem så pass väl att vi vet vad var och en är lite extra bra på. Vi skrev till exempel "Till vår mystjej, för alla härliga kramar"och "Till vår dansstopps-mästare, för dina kluriga och roliga danser". Och så tackade vi för att de ville sjunga, dansa och leka med oss under höstterminen 2011. Det var svårare än man kunde tro att komma på vad man skulle skriva. Inte för att vi inte visste vad vi ville ha sagt utan för att femåringarnas ordförråd är ganska begränsat. Ord som engagerad, inspiration och kreativ fick vi rensa bort eftersom vi ville att barnen skulle förstå vad vi skrivit till dem. Men tillslut så fick vi till det och på tisdagsmorgonen så pysslade vi ihop diplomen med färgpapper, tuschpennor, klistermärken och annat skoj.
Så kom då det efterlängtade kalaset och barnen hade verkligen sett fram emot det. Några hade klätt upp sig, en flicka hade lockat håret och de var så förväntansfulla. Tyvärr var en av pojkarna sjuk och det var ju väldigt tråkigt.
Vi började med att blåsa upp ballonger och fika. Vår handledare Åsa kom också och tittade på och barnen var inte ett dugg blyga för henne utan pratade glatt på om allt möjligt.
Stämningen var uppsluppen - bara ordet kalas verkar få humöret på topp! Diplomen delades ut med pompa och ståt och stoltheten lyste ur ögonen på både oss och barnen. Adina och jag fick teckningar som barnen hade gjort och jag blev så rörd av deras uppskattning.
Så sjöng vi igenom alla sångerna och lekte favoriten hattleken, samt tävlade i godissnöresätning. Alla var jätteglada och taggade inför att visa upp för fröknarna och kompisarna.
Det var toppen att ha Åsa på plats för hon fick hjälpa oss att filma så nu har vi hela uppvisningen sparad för eftervärlden.
Så kom den förväntansfulla publiken in och de ännu mer förväntansfulla barnen fick äntligen visa upp sina sånger och danser. Och jag tror att de aldrig sjungit med sådan hängivenhet förut, energin bara sprutade och allt satt som en smäck! Jag blev själv förvånad över att de verkligen kunde varenda rörelse och textrad. Speciellt på Det kan vara du, där bevisades det verkligen att det lönar sig att tragla text och koreografi även om det är lite tråkigt i början så blir det så mycket roligare när man kan det som ett rinnande vatten. Då ångrade jag lite grand att vi inte beställde hem skivan med singback-spår så att man verkligen hade fått höra hur bra barnen sjunger utan de förinspelade rösterna.
Barnen var inte det minsta nervösa, de ville bara fortsätta med låt efter låt och barnen i publiken tittade storögt på, de hängde till och med på rörelserna ibland. Det var en riktig glädjefest och svetten lackade om oss i det lilla rummet. Kläderna åkte av på barn efter barn och jag var helt genomsvettig men det var så roligt så man ville ändå inte sluta. Sen fick Adina och jag chokladkartong och julkort av barnen, och vi blev helt överväldigade. Nu i efterhand vill jag nästan gråta när jag tänker på det, Adina och jag har ju känt att vi varit till besvär som har ändrat på deras rutiner men på förskolan så var de bara glada och tacksamma för att vi ville komma. Så det blev en ömsesidig tacksamhetsbetygelse, alla parter var nöjda, kan det bli bättre?
Vi var lite oroliga för hur det skulle gå att säga hej då för sista gången, skulle barnen bli ledsna? Men de tog det hur bra som helst. Dels så var de förberedda och dels så kanske de inte riktigt förstod vad det innebar att vi inte skulle komma några fler tisdagar. Vi fick några extra kramar men alla var bara glada och det kändes hur bra som helst. Visst är det tråkigt att vi inte ska få träffa våra älsklings-femåringar något mer men å andra sidan så slutar vi på topp! Jag tror att det var jättebra att sluta när det är som roligast i stället för att hålla på ända tills det blir tjatigt och tråkigt, det hade inte varit lyckat.
Ja, som du ser så bubblar jag av positivitet just nu och jag har tittat igenom filmerna flera gånger bara för att jag blir så omåttligt glad av att se dem. Det är toppen att kunna titta i efterhand för man lägger märke till detaljer som annars går obemärkt förbi. En sak som jag lagt särskilt märke till är hur tight gruppen har blivit och hur gränserna mellan tjejer och killar har börjat tänjas mer och mer. Första gången vi sjöng Klappa, hopp... ja du vet vilken sång jag menar, så stod alla killar i en klump när vi kom till kramas-delen. Men nu märks inte ett spår av tjej-skräcken utan det handlar snarare om att hinna krama så många som möjligt innan versen tagit slut. Alla tjuvstartar till och med med kramarna och ingen vill sluta!
Fröknarna berättade även att eftersom "våra" barn har varit inne med oss när de andra varit ute och lekt så har de fått vara ute själva på eftermiddagarna i stället och då har de naturligtvis lärt känna varandra bättre även när Adina och jag inte har varit med. Att sedan få höra att det märks att vissa av barnen har börjat ta för sig mer även i andra sammanhang är som ljuv musik. Tänk att vår orealistiska målbild ändå fick en glimt av synliga resultat!
Slutligen vill jag berätta om tre saker som jag känner mig extra tacksam för, utan dessa saker skulle inte projektarbetet ha blivit i närheten av så bra som det blev.
1. Adina. Min trogna andra hälft som kommer med inspiration, glatt barnasinne, klokhet och engagemang.
2. Fröknarna på förskolan. Aldrig hade jag kunnat tro att vi skulle få en sådan lyckträff! Vi hamnade verkligen på rätt plats. Fröknarna gav oss precis så mycket utrymme, förtroende, öppenhet och positiv respons som vi behövde.
3. Cd-skivan VÄNNER. Jag har hört mycket barnmusik i mina dar, men den här skivan tar nästan priset! När jag beställde skivorna så var det en ren chansning att klicka hem den men så mycket glädje vi har haft med den! Hitarna Det kan vara du och Ge mig sång kommer därifrån liksom rockiga Glädjebarn som är perfekt att köra dansstopp till. Och inte minst Klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva, kramas som har varit barnens absoluta favorit sedan första gången de hörde den.
Tacksam är ordet.
Kommentarer
Trackback
