Först så gick det sakta, nu går det jättefort!
12/11 - 2011
NU är vi äntligen igång för full fart igen!
Efter ett par veckors uppehåll så kom vi tillbaks till våra älskade barn. Det var jätteroligt att träffa dem igen och det kändes som att man fick helt ny energi och inspiration. Toppen! :)
Den utlovade överraskningen blev att Adina och jag tog med oss en filmkamera och filmade och fotograferade en del från lektionen. Dock var det ingen av barnen som nämnde överraskningen så vi låtsades inte om den heller. De var mycket förtjusta över att bli filmade och inte nämnvärt blygare än vanligt så vi fick en hel hop med underbara ögonblick sparade till eftervärlden.
När man ser på filmen efteråt så slås man av så mycket detaljer som man annars inte hinner lägga märke till. De är så obeskrivligt söta! Och jag undrar så var den sprudlande energin, kreativiteten och ohöljda skaparglädjen som man har som barn tar vägen? Den lilla flickan som nu myser i mitt knä, eller pojken som dansar och släpper loss som om ingen annan ser, hur mycket av den flödande öppenheten har om tio år blivit undertryckt och undangömd?
Jag är en av alla de tusentals svenskar som är frälsta på Friskis&Svettis koncept. Det är det enda stället jag vet där vuxna människor i alla åldrar vågar komma som de är, göra så gott de kan och sedan vara nöjda när de går därifrån. Inga intagningsprov krävs, alla är med utifrån sina egna förutsättningar och plötsligt kan man ana den där femåringsspralligheten som kikar fram hos var och en. Och vad är det som gör det? Jo, det är bra ledare med positiv attityd och musik som uppmuntrar till rörelseglädje. Precis samma sak som Adina och jag har i vårt projekt!
I tisdags hade vi en riktigt bra lektion! Det kändes verkligen rätt, det är så här det ska vara! Jag tror att vi mådde bra av att ha lite lov för då kom vi in på rätt spår igen (inte för att det var tråkigt eller dåligt tidigare men det gick lite "trögt"). Vi sjöng och dansade hela tiden, från början till slut. De har nu lärt sig hela refrängen på Ge mig sång -dansen och Det kan vara du sitter som en smäck. Jag filmade när Adina lärde ut rörelserna och jag måste ge en eloge till hennes påhittighet. Hon lyckas alltid hitta nån sorts ljudeffekt för att förstärka och då hänger barnen med jättebra eftersom de kan koppla ihop ljudet med rörelsen. Jag älskar att Adina är så omedvetet pedagogisk, det faller sig så lätt för henne att hon knappt reflekterar över vad hon gör, det bara kommer och oftast blir det väldigt bra tycker jag.
Vi sjöng När man sjunger så blir man så glad och så lekte vi favoriten rumpstopp, vissa rockade verkligen loss, det var härligt att se! Och när man åker ut får man sitta vid cd-spelaren och pausa musiken, den uppgiften tar de med största ansvar och stoltheten lyser ur ögonen.
På slutet brukar några av flickorna alltid vilja visa upp en sång eller ramsa som de kan, det har blivit som en tradition innan vi sjunger hejdå-sången. Så även den här gången. De har alltid något nytt att visa upp, jag undrar om de funderar ut innan varje gång vilken visa de ska ta eller om det bara kommer. Jag tycker att det är kul att de tar egna initiativ, det lär de sig mycket av men dom får inte göra det mitt i lektionen utan får vänta till slutet.
När jag pratar om barnuppfostran så brukar jag alltid komma att tänka på mina kusinbarns mamma. Jag minns så väl ett släktkalas för några år sen när jag satt och pratade med henne. Mitt kusinbarn som var ungefär sex år kom och ryckte sin mamma i armen och ville säga något. Hon svarade som mammor oftast gör "Du får vänta lite, jag pratar med en annan nu". Så pratade mamman färdigt med mig och sen (hör och häpna) vänder hon sig till sitt barn och säger "Nu har jag tid, vad ville du?". Det här var väl inte särskilt märkvärdigt egentligen men det har ändå etsat sig fast i mitt minne eftersom den här mamman verkligen behandlar sina barn med tålamod och respekt. Hur många gånger säger inte föräldrar "strax, om en stund, vänta lite, osv" till sina barn för att sedan glömma bort att verkligen ge barnen tid att berätta. Resultatet blir att barnen antingen blir ännu mer påflugna eller så får de känslan av att de inte är viktiga och att vad de har att säga inte betyder något. Om man ger barnen tid, tålamod och repekt så lär de sig både att de är viktiga och betydelsefulla och att det är värt att vänta på sin tur om man vet att man inte är bortglömd.
Detta var en parentes, jag utger mig inte för att vara någon expert på barnuppfostran, men jag tror att det här är en av de svåraste balansgångarna som förälder eller barnledare. Att ge barnen det utrymme de behöver för att utvecklas men ändå sätta gränser och vägleda.
Vi diskuterade lite med en fröken efteråt om hur vi ska lägga upp avslutningskalaset den 29 november. Det kommer antagligen bli så att vi tar med oss lite ballonger och fika och har en typ vanlig fast lite festligare lektion med "våra" barn, där vi fikar, sjunger och leker. Sedan så bjuder vi in resten av barnen och fröknarna att få komma och titta på några sånger och danser som vi har övat på.
Ja, vi får fila lite mer på det där med kalaset, det är ju ett par veckor kvar. Vi tänkte i alla fall dela ut ett diplom till vart och ett av barnen för att de har varit så duktiga och så att de kommer ihåg oss.
NU är vi äntligen igång för full fart igen!
Efter ett par veckors uppehåll så kom vi tillbaks till våra älskade barn. Det var jätteroligt att träffa dem igen och det kändes som att man fick helt ny energi och inspiration. Toppen! :)
Den utlovade överraskningen blev att Adina och jag tog med oss en filmkamera och filmade och fotograferade en del från lektionen. Dock var det ingen av barnen som nämnde överraskningen så vi låtsades inte om den heller. De var mycket förtjusta över att bli filmade och inte nämnvärt blygare än vanligt så vi fick en hel hop med underbara ögonblick sparade till eftervärlden.
När man ser på filmen efteråt så slås man av så mycket detaljer som man annars inte hinner lägga märke till. De är så obeskrivligt söta! Och jag undrar så var den sprudlande energin, kreativiteten och ohöljda skaparglädjen som man har som barn tar vägen? Den lilla flickan som nu myser i mitt knä, eller pojken som dansar och släpper loss som om ingen annan ser, hur mycket av den flödande öppenheten har om tio år blivit undertryckt och undangömd?
Jag är en av alla de tusentals svenskar som är frälsta på Friskis&Svettis koncept. Det är det enda stället jag vet där vuxna människor i alla åldrar vågar komma som de är, göra så gott de kan och sedan vara nöjda när de går därifrån. Inga intagningsprov krävs, alla är med utifrån sina egna förutsättningar och plötsligt kan man ana den där femåringsspralligheten som kikar fram hos var och en. Och vad är det som gör det? Jo, det är bra ledare med positiv attityd och musik som uppmuntrar till rörelseglädje. Precis samma sak som Adina och jag har i vårt projekt!
I tisdags hade vi en riktigt bra lektion! Det kändes verkligen rätt, det är så här det ska vara! Jag tror att vi mådde bra av att ha lite lov för då kom vi in på rätt spår igen (inte för att det var tråkigt eller dåligt tidigare men det gick lite "trögt"). Vi sjöng och dansade hela tiden, från början till slut. De har nu lärt sig hela refrängen på Ge mig sång -dansen och Det kan vara du sitter som en smäck. Jag filmade när Adina lärde ut rörelserna och jag måste ge en eloge till hennes påhittighet. Hon lyckas alltid hitta nån sorts ljudeffekt för att förstärka och då hänger barnen med jättebra eftersom de kan koppla ihop ljudet med rörelsen. Jag älskar att Adina är så omedvetet pedagogisk, det faller sig så lätt för henne att hon knappt reflekterar över vad hon gör, det bara kommer och oftast blir det väldigt bra tycker jag.
Vi sjöng När man sjunger så blir man så glad och så lekte vi favoriten rumpstopp, vissa rockade verkligen loss, det var härligt att se! Och när man åker ut får man sitta vid cd-spelaren och pausa musiken, den uppgiften tar de med största ansvar och stoltheten lyser ur ögonen.
På slutet brukar några av flickorna alltid vilja visa upp en sång eller ramsa som de kan, det har blivit som en tradition innan vi sjunger hejdå-sången. Så även den här gången. De har alltid något nytt att visa upp, jag undrar om de funderar ut innan varje gång vilken visa de ska ta eller om det bara kommer. Jag tycker att det är kul att de tar egna initiativ, det lär de sig mycket av men dom får inte göra det mitt i lektionen utan får vänta till slutet.
När jag pratar om barnuppfostran så brukar jag alltid komma att tänka på mina kusinbarns mamma. Jag minns så väl ett släktkalas för några år sen när jag satt och pratade med henne. Mitt kusinbarn som var ungefär sex år kom och ryckte sin mamma i armen och ville säga något. Hon svarade som mammor oftast gör "Du får vänta lite, jag pratar med en annan nu". Så pratade mamman färdigt med mig och sen (hör och häpna) vänder hon sig till sitt barn och säger "Nu har jag tid, vad ville du?". Det här var väl inte särskilt märkvärdigt egentligen men det har ändå etsat sig fast i mitt minne eftersom den här mamman verkligen behandlar sina barn med tålamod och respekt. Hur många gånger säger inte föräldrar "strax, om en stund, vänta lite, osv" till sina barn för att sedan glömma bort att verkligen ge barnen tid att berätta. Resultatet blir att barnen antingen blir ännu mer påflugna eller så får de känslan av att de inte är viktiga och att vad de har att säga inte betyder något. Om man ger barnen tid, tålamod och repekt så lär de sig både att de är viktiga och betydelsefulla och att det är värt att vänta på sin tur om man vet att man inte är bortglömd.
Detta var en parentes, jag utger mig inte för att vara någon expert på barnuppfostran, men jag tror att det här är en av de svåraste balansgångarna som förälder eller barnledare. Att ge barnen det utrymme de behöver för att utvecklas men ändå sätta gränser och vägleda.
Vi diskuterade lite med en fröken efteråt om hur vi ska lägga upp avslutningskalaset den 29 november. Det kommer antagligen bli så att vi tar med oss lite ballonger och fika och har en typ vanlig fast lite festligare lektion med "våra" barn, där vi fikar, sjunger och leker. Sedan så bjuder vi in resten av barnen och fröknarna att få komma och titta på några sånger och danser som vi har övat på.
Ja, vi får fila lite mer på det där med kalaset, det är ju ett par veckor kvar. Vi tänkte i alla fall dela ut ett diplom till vart och ett av barnen för att de har varit så duktiga och så att de kommer ihåg oss.
Kommentarer
Trackback
