Two in One
19/10 -2011
Insåg just att det faktiskt har gått två tisdagar sedan jag skrev i loggbloggen senast. Fy skäms på mig! Dagar och veckor flyter ihop och nu har vi faktiskt varit mer än hälften av gångerna på förskolan, dvs vi har bara fyra tillfällen kvar (inklusive avslutningskalaset). Det är inte riktigt klokt!
Så, vad gjorde vi nu förra tisdagen?
Adina har beskrivit det mycket utförligt och bra här så jag tänkte inte upprepa allt men lite kort så höll vi på med olika scen-övningar. Vi hade med oss den "hemliga påsen" som innehöll alla möjliga saker. Inspirationen till den här övningen fick vi på en teaterlektion som vi hade i kursen estetisk orientering för några veckor sen. Vi fick då var och en använda fantasin till att göra vad som helst av en penna. Typ en banan, pilbåge, vattenkanna eller något annat. Man gjorde helt enkelt en rörelse för att visa vad pennan föreställde, typ "skala bananen". Så det här fick barnen prova på med lite olika grejor som vi fiskade upp i den hemliga påsen.
Sedan tränade vi på Det kan vara du i smågrupper som vi sedan visade upp för varandra. I rummet som vi håller till i så finns det en liten scen så det är jättebra att kunna använda den ibland, dock är den ganska liten så hela gruppen kan omöjligt få plats på den. I anslutning till det stora rummet finns ett lite mindre kuddrum där Adinas grupp höll till medan min grupp var på scenen i det stora rummet. Vilken lyx vi har att få ha lokalerna för oss själva när alla andra är ute och leker!
Om man jämför dessa båda övningar med varandra så står det klart att de flesta kände sig betydligt tryggare när de fick sjunga tillsammans med sin grupp än när de skulle stå helt själva. Det finns nog flera anledningar till det.
1) I en grupp har man stöd av varandra och är inte ensam som blickfång.
2) De har övat på Det kan vara du mycket och känner sig trygga med den sången.
3) I första övningen skulle de komma på något helt själva att visa upp men andra gången behövde de bara titta på mig eller Adina som stod framför och visade alla rörelser.
Så den stora frågan är: Hur väcker man barnens personliga kreativitet utan att de får prestationsångest?
Den röda tråden var ändå att bejaka varandra, dvs. ge massor av positiv respons och uppmuntran för varje litet initiativ. Det gick bra, Adina och jag tjoade och applåderade och då hängde de andra barnen på.
Så där ja, nu är jag ikapp och kan berätta lite mer om vad vi hittade på igår.
Enligt vår veckoplanering skulle vi dela in oss i smågrupper igen och hitta på egna danser till musik på engelska. Men det blir inte alltid som man planerar. Både Adina och jag kände oss lite småförkylda och hade mer lust att ta det lite lungt så vi beslutade att kasta om i planeringen och ta den lugna veckan nu istället. Men... Som sagt blir det inte alltid som man planerat, så här i efterhand vet jag knappt om det blev så där lungt och mysigt som vi hade tänkt oss. Det blev någon sorts blandning.
Den här veckan var det inte barnen som blev utsatta för prestationsångest, det var vi!
Det var nämligen en fröken som ville sitta med och observera eller "kanske lära sig något nytt" som hon uttryckte det. Och det är ju bara roligt att hon är intresserad och barnen brydde sig inte det minsta om att hon satt tyst bredvid och kollade på. Men ändå. Jag fick lite prestationsångest. "Nu måste man ju visa att man kan ta hand om barnen, och de måste ha riktigt kul hela tiden och jag måste vara pedagogisk och rolig osv..." Så plötsligt kändes den där idén om "lugna lektionen" mer som "tråkiga lektinonen". Vi borde ha något mer kul att visa upp nu när fröken är med!
Så, som sagt, det blev en blandning av allt.
Först uppvärmning som vanligt - den är alltid uppskattad.
Sen lekte vi viskleken. Det tog ett tag innan de förstod vad den gick ut på (och jag som trodde att det var en lek som de gjort 1000 gånger). Vissa tyckte det var jättelätt, medan andra "inte hörde". Gång på gång:
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Nej, för du lyssnar inte ordentligt, och det är det som leken går ut på!!! Ville jag säga då, men jag höll frustrationen inom mig och agerade tålmodig.
-Försök igen.
-Jag hörde inte.
Och med frökens blickar i ryggen och allt. Men så där är det. Att verkligen lyssna och koncentrera sig är inget man lär sig på några minuter. Förhoppningsvis så ledde övningen ändå till att de fick träna på det så på sätt och vis så uppfyllde den ju ändå sitt syfte.
Sen sjöng vi: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. En ny sång för de flesta men de satte den riktigt bra. Jag fick förklara vad det betyder att vara värdefull, det är ju ett ganska konstigt ord. Något man verkligen tycker om och är rädd om. Så mycket att man inte skulle byta bort det mot någonting i hela världen. Vad är värdefullt? Ni är värdefulla för era föräldrar. Att ha en kompis är värdefullt.
Vi stod i en ring, blundade och höll varandras händer när vi sjöng. Jag försökte förklara att man ska lyssna på varandra, om alla sjunger lika starkt och lika fort så blir det som en enda röst, som en riktig kör. Hoppas att de förstod något vad jag menade, jag tyckte i alla fall att det lät bättre och bättre för varje gång vi sjöng.
Sen sjöng vi Myggan. En rörelse och "kom-ihåg"-lek från Musiklek som blev uppskattad.
Efter det skulle vi ha lekt "spegelleken" två och två. Men Adina och jag hade en tyst och snabb tankeläsningskonversation med varandra och beslutade att i stället visa upp Det kan vara du för fröken. Det var så härligt att se att barnen nu kan den så bra att de vågar ge sig hän till musiken och släppa loss inför fröken.
Nu hade det gått en halvtimme och vi brukar ju hålla på i nästan en timme men den här gången kändes det lagom att avsluta så därför sjöng vi Hejdå-sången. Vi berättade också att det nu dröjer hela tre veckor innan vi kommer igen eftersom Adina ska åka till Italien nästa vecka och sen är det höstlov. Jag fick ett galet infall och lovade en överraskning till nästa gång med följd av frågande blickar från Adinas håll. Tydligen fungerar tankeläsningen inte riktigt som den ska ibland. Så nu får jag stå mitt kast och hitta på en rolig överraskning till om tre veckor. Hade en vag tanke om att vi skulle kunna klä ut oss eftersom det är bland det bästa jag vet. Tydligen är det det värsta Adina vet så vi får väl se hur det blir med det. Hon var lite sur för att jag lovar saker som vi inte diskuterat, men vi hittar nog på något bra.
Just det!
Vi har funderat på att skriva ett brev till personalen där vi berättar om oss själva och syftet med projektarbetet. Jag har börjat fila lite smått på det och förhoppningsvis hinner vi skriva färdigt och maila iväg det innan Adina åker.
Insåg just att det faktiskt har gått två tisdagar sedan jag skrev i loggbloggen senast. Fy skäms på mig! Dagar och veckor flyter ihop och nu har vi faktiskt varit mer än hälften av gångerna på förskolan, dvs vi har bara fyra tillfällen kvar (inklusive avslutningskalaset). Det är inte riktigt klokt!
Så, vad gjorde vi nu förra tisdagen?
Adina har beskrivit det mycket utförligt och bra här så jag tänkte inte upprepa allt men lite kort så höll vi på med olika scen-övningar. Vi hade med oss den "hemliga påsen" som innehöll alla möjliga saker. Inspirationen till den här övningen fick vi på en teaterlektion som vi hade i kursen estetisk orientering för några veckor sen. Vi fick då var och en använda fantasin till att göra vad som helst av en penna. Typ en banan, pilbåge, vattenkanna eller något annat. Man gjorde helt enkelt en rörelse för att visa vad pennan föreställde, typ "skala bananen". Så det här fick barnen prova på med lite olika grejor som vi fiskade upp i den hemliga påsen.
Sedan tränade vi på Det kan vara du i smågrupper som vi sedan visade upp för varandra. I rummet som vi håller till i så finns det en liten scen så det är jättebra att kunna använda den ibland, dock är den ganska liten så hela gruppen kan omöjligt få plats på den. I anslutning till det stora rummet finns ett lite mindre kuddrum där Adinas grupp höll till medan min grupp var på scenen i det stora rummet. Vilken lyx vi har att få ha lokalerna för oss själva när alla andra är ute och leker!
Om man jämför dessa båda övningar med varandra så står det klart att de flesta kände sig betydligt tryggare när de fick sjunga tillsammans med sin grupp än när de skulle stå helt själva. Det finns nog flera anledningar till det.
1) I en grupp har man stöd av varandra och är inte ensam som blickfång.
2) De har övat på Det kan vara du mycket och känner sig trygga med den sången.
3) I första övningen skulle de komma på något helt själva att visa upp men andra gången behövde de bara titta på mig eller Adina som stod framför och visade alla rörelser.
Så den stora frågan är: Hur väcker man barnens personliga kreativitet utan att de får prestationsångest?
Den röda tråden var ändå att bejaka varandra, dvs. ge massor av positiv respons och uppmuntran för varje litet initiativ. Det gick bra, Adina och jag tjoade och applåderade och då hängde de andra barnen på.
Så där ja, nu är jag ikapp och kan berätta lite mer om vad vi hittade på igår.
Enligt vår veckoplanering skulle vi dela in oss i smågrupper igen och hitta på egna danser till musik på engelska. Men det blir inte alltid som man planerar. Både Adina och jag kände oss lite småförkylda och hade mer lust att ta det lite lungt så vi beslutade att kasta om i planeringen och ta den lugna veckan nu istället. Men... Som sagt blir det inte alltid som man planerat, så här i efterhand vet jag knappt om det blev så där lungt och mysigt som vi hade tänkt oss. Det blev någon sorts blandning.
Den här veckan var det inte barnen som blev utsatta för prestationsångest, det var vi!
Det var nämligen en fröken som ville sitta med och observera eller "kanske lära sig något nytt" som hon uttryckte det. Och det är ju bara roligt att hon är intresserad och barnen brydde sig inte det minsta om att hon satt tyst bredvid och kollade på. Men ändå. Jag fick lite prestationsångest. "Nu måste man ju visa att man kan ta hand om barnen, och de måste ha riktigt kul hela tiden och jag måste vara pedagogisk och rolig osv..." Så plötsligt kändes den där idén om "lugna lektionen" mer som "tråkiga lektinonen". Vi borde ha något mer kul att visa upp nu när fröken är med!
Så, som sagt, det blev en blandning av allt.
Först uppvärmning som vanligt - den är alltid uppskattad.
Sen lekte vi viskleken. Det tog ett tag innan de förstod vad den gick ut på (och jag som trodde att det var en lek som de gjort 1000 gånger). Vissa tyckte det var jättelätt, medan andra "inte hörde". Gång på gång:
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Jag hörde inte.
-Nej, för du lyssnar inte ordentligt, och det är det som leken går ut på!!! Ville jag säga då, men jag höll frustrationen inom mig och agerade tålmodig.
-Försök igen.
-Jag hörde inte.
Och med frökens blickar i ryggen och allt. Men så där är det. Att verkligen lyssna och koncentrera sig är inget man lär sig på några minuter. Förhoppningsvis så ledde övningen ändå till att de fick träna på det så på sätt och vis så uppfyllde den ju ändå sitt syfte.
Sen sjöng vi: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. En ny sång för de flesta men de satte den riktigt bra. Jag fick förklara vad det betyder att vara värdefull, det är ju ett ganska konstigt ord. Något man verkligen tycker om och är rädd om. Så mycket att man inte skulle byta bort det mot någonting i hela världen. Vad är värdefullt? Ni är värdefulla för era föräldrar. Att ha en kompis är värdefullt.
Vi stod i en ring, blundade och höll varandras händer när vi sjöng. Jag försökte förklara att man ska lyssna på varandra, om alla sjunger lika starkt och lika fort så blir det som en enda röst, som en riktig kör. Hoppas att de förstod något vad jag menade, jag tyckte i alla fall att det lät bättre och bättre för varje gång vi sjöng.
Sen sjöng vi Myggan. En rörelse och "kom-ihåg"-lek från Musiklek som blev uppskattad.
Efter det skulle vi ha lekt "spegelleken" två och två. Men Adina och jag hade en tyst och snabb tankeläsningskonversation med varandra och beslutade att i stället visa upp Det kan vara du för fröken. Det var så härligt att se att barnen nu kan den så bra att de vågar ge sig hän till musiken och släppa loss inför fröken.
Nu hade det gått en halvtimme och vi brukar ju hålla på i nästan en timme men den här gången kändes det lagom att avsluta så därför sjöng vi Hejdå-sången. Vi berättade också att det nu dröjer hela tre veckor innan vi kommer igen eftersom Adina ska åka till Italien nästa vecka och sen är det höstlov. Jag fick ett galet infall och lovade en överraskning till nästa gång med följd av frågande blickar från Adinas håll. Tydligen fungerar tankeläsningen inte riktigt som den ska ibland. Så nu får jag stå mitt kast och hitta på en rolig överraskning till om tre veckor. Hade en vag tanke om att vi skulle kunna klä ut oss eftersom det är bland det bästa jag vet. Tydligen är det det värsta Adina vet så vi får väl se hur det blir med det. Hon var lite sur för att jag lovar saker som vi inte diskuterat, men vi hittar nog på något bra.
Just det!
Vi har funderat på att skriva ett brev till personalen där vi berättar om oss själva och syftet med projektarbetet. Jag har börjat fila lite smått på det och förhoppningsvis hinner vi skriva färdigt och maila iväg det innan Adina åker.
Kommentarer
Trackback
