Kvitt kvitt kvitt, Moouuööö eller Tssssssss
5 och 8/10 - 2011
Det har hänt en del sedan jag skrev senast. Det här kommer förmodligen bli ett väldigt uttömmande inlägg om jag inte ser upp så jag ska försöka att fatta mig lite kort.
Våra höga ambitioner om att ägna förra tisdagen till djupgående planering och reflektion gick inte så bra som vi hade tänkt. Vi pratade om en massa saker men PA-prat blev det inte så mycket av, tyvärr. Då sa vi: "vi har håltimme imorgon, vi planerar då istället!". På onsdagen lyckades vi också skjuta det framför oss och sammalunda hände på torsdagen och fredagen (vi hann dock med ett litet snack inför tisdagen men så särskilt djupgående kan man nog inte kalla det). Fy skäms på oss!
Trots våra misslyckade ambitioner så lyckades vi få till en tisdagsplanering med följande moment:
1. Uppvärming: Sprattelgubben, Nu rullar våran sång igång
2. Pratstund om vänskap
3. Sång: Det kan vara du
4. Lek: Hela skogen (som fruktsallad fast med fågel, älg och orm med tillhörande ljud och rörelser)
5. Väderleken (som bro, bro breja fast med sången "solen är skön")
6. Dans: Ge mig sång
7. Avslutning: Hej då-sången
Det där med att göra om färdiga lekar är ett litet knep för att bryta mönster och vara kreativ, fast barnen genomskådar oss varje gång. "Den här leken är ju precis som bro, bro breja!" sa en av tjejerna (och vi som trodde att barn nuförtiden aldrig leker så gammalmodiga lekar). Det är faktiskt svårt att komma på nya och roliga lekar som dessutom helst ska ha något med musik och sång att göra.
Vi hann med det mesta på programmet men vi fick hoppa över dansen på slutet då koncentrationen och orken tröt. Barnen blir mer och mer kaxiga och nu börjar man märka hur viktigt det är att sätta gränser och "visa vem det är som bestämmer". De springer hit och dit, vill gå på toa och dricka vatten när helst det passar dem (var tog den enkla regeln att man frågar om lov innan man lämnar rummet vägen?). Så i tisdags fick vi faktiskt ta till med hårdhandskarna lite, dock gällde detta mest pojkarna. Mot slutet när vi skulle samlas hände en incident där jag verkligen insåg hur viktigt det är att handla på rätt sätt och säga rätt saker och framför allt hur svårt det är! Två av pojkarna skulle prompt sitta för sig själva utanför gruppen. Min hjärna jobbade på högvarv för att komma på bästa möjliga taktik för att få dem att sätta sig med oss utan att bli osams med dem, jag vill ju verkligen inte att de ska tappa förtroendet för mig. På ca 1 1/2 sekund kom jag fram till:
A: Om jag låter dem få sin vilja igenom kommer de ta sig ännu mer friheter nästa gång och det komer bli svårt att hålla ihop gruppen.
B: Att helt enkelt bära dit dom verkar inte som nån bra lösning då de antagligen bara kommer kämpa emot och kanske till och med flytta tillbaka med en gång.
C: Försöka övertala dem att självmant komma och sätta sig och vänta ut dem, tillslut borde de ge med sig. Nackdelen är att hela gruppen måste vänta och det kan skapa oro bland kamraterna.
Jag bestämde mig ändå för alternativ C. Det gick tillslut för de insåg nog att jag inte bara är att leka med. Jag hoppas att de ändå förstår att jag bara vill dem väl men man kan inte vara snäll hela tiden. Att vara bestämd men ändå behålla lugnet är nog A och O.
Jag undrar vad det är som gör att just pojkarna vill testa gränser, är det bara personlighet eller kommer könsrollerna in? Killar ska va coola och tuffa och tjejer ska va söta och snälla. Varför är det så och är barnen medvetna om att de är slavar under dessa oskrivna lagar? Man känner sig maktlös inför tidens traditioner och samhällets roller, de verkar vara så bergfast rotade att inget som står i min makt kan rubba det en millimillimillimeter. Nu vill inte jag låta som en ultrafeminist, Adina och jag kom fram till att då kan man hamna i det andra diket där man sätter ett likamedtecken mellan killar och tjejer. Det är trots att en stor skillnad på att vara kille jämfört med att vara tjej, det är biologiskt och naturligt men det är det här onödiga som bara blir till hinder, begränsningar och trångsynthet som jag vill få bort.
Nog om det, vi kommer nog få tampas med de här frågorna fler gånger och det är en bra övning för oss som pedagoger och barnledare också.
I onsdags lyckades Adina och jag äntigen få lite tid och inspiration att göra en djupgående planering inför resten av höstterminen. Jag tänker inte återge allt vi pratade om men vi gjorde en hel del anteckningar och det känns skönt att få en överblick och helhetstanke istället för att bara planera från gång till gång. Jag vill verkligen inte att vi ska känna efter våra tio lektioner att vi inte hann med allt vi ville bara för att veckorna rann iväg utan nu vet vi var vi ska lägga tyngdpunkten. Blan annat detta vill vi få med:
- Öva på att stå på scen och visa upp något för de andra kompisarna och bara få massor med positiv respons.
- Att bejaka varandra som det så fint heter.
- Få med lite sångträning. Sjunga a'capella, blunda och lyssna in varandra så att man blir riktigt samsjunga.
- Någon form av avslappningsövning.
- Att jobba i mindre grupper.
Just det! Jag kanske borde nämna något om vårt vänskaps-prat. Det var intressant men inte så givande som vi hade hoppats. Det kändes nog som att de mest levererade de färdiga svar som de visste att vi ville höra. Typ "man ska vara snäll" och "man ska inte slåss". Vad de innerst inne tänker (om de nu reflekterar över sådanda saker, jag vet faktiskt inte hur djupt en femårings tankar brukar gå) fick vi inte veta och det hade vi kanske inte räknat med heller men något mer vore ju spännande att få höra så vi kanske gör att nytt försök någon annan gång.
Det har hänt en del sedan jag skrev senast. Det här kommer förmodligen bli ett väldigt uttömmande inlägg om jag inte ser upp så jag ska försöka att fatta mig lite kort.
Våra höga ambitioner om att ägna förra tisdagen till djupgående planering och reflektion gick inte så bra som vi hade tänkt. Vi pratade om en massa saker men PA-prat blev det inte så mycket av, tyvärr. Då sa vi: "vi har håltimme imorgon, vi planerar då istället!". På onsdagen lyckades vi också skjuta det framför oss och sammalunda hände på torsdagen och fredagen (vi hann dock med ett litet snack inför tisdagen men så särskilt djupgående kan man nog inte kalla det). Fy skäms på oss!
Trots våra misslyckade ambitioner så lyckades vi få till en tisdagsplanering med följande moment:
1. Uppvärming: Sprattelgubben, Nu rullar våran sång igång
2. Pratstund om vänskap
3. Sång: Det kan vara du
4. Lek: Hela skogen (som fruktsallad fast med fågel, älg och orm med tillhörande ljud och rörelser)
5. Väderleken (som bro, bro breja fast med sången "solen är skön")
6. Dans: Ge mig sång
7. Avslutning: Hej då-sången
Det där med att göra om färdiga lekar är ett litet knep för att bryta mönster och vara kreativ, fast barnen genomskådar oss varje gång. "Den här leken är ju precis som bro, bro breja!" sa en av tjejerna (och vi som trodde att barn nuförtiden aldrig leker så gammalmodiga lekar). Det är faktiskt svårt att komma på nya och roliga lekar som dessutom helst ska ha något med musik och sång att göra.
Vi hann med det mesta på programmet men vi fick hoppa över dansen på slutet då koncentrationen och orken tröt. Barnen blir mer och mer kaxiga och nu börjar man märka hur viktigt det är att sätta gränser och "visa vem det är som bestämmer". De springer hit och dit, vill gå på toa och dricka vatten när helst det passar dem (var tog den enkla regeln att man frågar om lov innan man lämnar rummet vägen?). Så i tisdags fick vi faktiskt ta till med hårdhandskarna lite, dock gällde detta mest pojkarna. Mot slutet när vi skulle samlas hände en incident där jag verkligen insåg hur viktigt det är att handla på rätt sätt och säga rätt saker och framför allt hur svårt det är! Två av pojkarna skulle prompt sitta för sig själva utanför gruppen. Min hjärna jobbade på högvarv för att komma på bästa möjliga taktik för att få dem att sätta sig med oss utan att bli osams med dem, jag vill ju verkligen inte att de ska tappa förtroendet för mig. På ca 1 1/2 sekund kom jag fram till:
A: Om jag låter dem få sin vilja igenom kommer de ta sig ännu mer friheter nästa gång och det komer bli svårt att hålla ihop gruppen.
B: Att helt enkelt bära dit dom verkar inte som nån bra lösning då de antagligen bara kommer kämpa emot och kanske till och med flytta tillbaka med en gång.
C: Försöka övertala dem att självmant komma och sätta sig och vänta ut dem, tillslut borde de ge med sig. Nackdelen är att hela gruppen måste vänta och det kan skapa oro bland kamraterna.
Jag bestämde mig ändå för alternativ C. Det gick tillslut för de insåg nog att jag inte bara är att leka med. Jag hoppas att de ändå förstår att jag bara vill dem väl men man kan inte vara snäll hela tiden. Att vara bestämd men ändå behålla lugnet är nog A och O.
Jag undrar vad det är som gör att just pojkarna vill testa gränser, är det bara personlighet eller kommer könsrollerna in? Killar ska va coola och tuffa och tjejer ska va söta och snälla. Varför är det så och är barnen medvetna om att de är slavar under dessa oskrivna lagar? Man känner sig maktlös inför tidens traditioner och samhällets roller, de verkar vara så bergfast rotade att inget som står i min makt kan rubba det en millimillimillimeter. Nu vill inte jag låta som en ultrafeminist, Adina och jag kom fram till att då kan man hamna i det andra diket där man sätter ett likamedtecken mellan killar och tjejer. Det är trots att en stor skillnad på att vara kille jämfört med att vara tjej, det är biologiskt och naturligt men det är det här onödiga som bara blir till hinder, begränsningar och trångsynthet som jag vill få bort.
Nog om det, vi kommer nog få tampas med de här frågorna fler gånger och det är en bra övning för oss som pedagoger och barnledare också.
I onsdags lyckades Adina och jag äntigen få lite tid och inspiration att göra en djupgående planering inför resten av höstterminen. Jag tänker inte återge allt vi pratade om men vi gjorde en hel del anteckningar och det känns skönt att få en överblick och helhetstanke istället för att bara planera från gång till gång. Jag vill verkligen inte att vi ska känna efter våra tio lektioner att vi inte hann med allt vi ville bara för att veckorna rann iväg utan nu vet vi var vi ska lägga tyngdpunkten. Blan annat detta vill vi få med:
- Öva på att stå på scen och visa upp något för de andra kompisarna och bara få massor med positiv respons.
- Att bejaka varandra som det så fint heter.
- Få med lite sångträning. Sjunga a'capella, blunda och lyssna in varandra så att man blir riktigt samsjunga.
- Någon form av avslappningsövning.
- Att jobba i mindre grupper.
Just det! Jag kanske borde nämna något om vårt vänskaps-prat. Det var intressant men inte så givande som vi hade hoppats. Det kändes nog som att de mest levererade de färdiga svar som de visste att vi ville höra. Typ "man ska vara snäll" och "man ska inte slåss". Vad de innerst inne tänker (om de nu reflekterar över sådanda saker, jag vet faktiskt inte hur djupt en femårings tankar brukar gå) fick vi inte veta och det hade vi kanske inte räknat med heller men något mer vore ju spännande att få höra så vi kanske gör att nytt försök någon annan gång.
Kommentarer
Trackback
