Nu rullar vårt projekt igång
6/9 - 2011
Fyra små söta, kluriga, musikaliska, spralliga, pratsamma, busiga barn har vi träffat idag, Adina och jag.
Fyllda av förväntan och nervositet stapplade vi in på förskolan idag på förmiddagen.
Vi hade först träffats på Östra en timme innan för att förbereda de sista detaljerna innan vi åkte iväg till förskolan där vi fick ha vår allra första "lektion".
Vi hann med mycket och ändå var vi klara på en halvtimme. Tiden gick fort men efteråt kändes det som man hade sprungit ett maraton eller skrivit en komplicerad uppsats värd nobelpris. Man var helt slut, i både huvudet och kroppen. Men det var det värt, för det var jätteroligt, jag tror faktiskt att Adina och jag har världens roligaste PA!
Knappast det enklaste, men att få lära känna barnen och kanske, förhoppningsvis, få se dem utvecklas är en förmån värt allt besvär!
Så här gick det till:
När jag och Adina steg in i hallen träffade vi genast den fröken som vi haft kontakt med och hon berättade att de valt ut fyra barn som vi skulle få ha hand om. Alla andra barn var ute och lekte så vi fick ha dem helt för oss själva. Det kändes bra, för det skulle nog vara en aning stressande att ha massa andra barn och fröknar som är nyfikna på vad vi håller på med.
I samlingsrummet satt två flickor och två pojkar som såg upp på oss med tindrande ögon. Eller, ja, i alla fall med ett visst mått av intresse. Så vi satte oss där mitt emot dem och berättade lite kort vilka vi var och varför vi var där. Naturligtvis visste de klyftiga små liven redan detta för fröken hade redan förklarat. Men hur som helst, de var enormt duktiga på att sitta still, åtminstonde de få minuter som vi gjorde det, och det är ju en beundransvärd egenskap för en femåring, dock är det ju spralligheten som vi är ute efter men det visade sig inte vara något problem där heller!
Så vi satte igång med lite uppvärmning och de kunde både vicka på tårna och rulla på axlarna.
Efter att ha skakat igenom kroppen lite så sjöng vi sången Nu rullar våran sång igång och den uppskattades eftersom det är en sån där sång som börjar i slow motion och slutar i superspeed. Jättekul, jag för min del kunde inte sluta skratta, det gick knappt att sjunga och jag antar att det var den undangömda nervositeten som spelade mig ett spratt. Men det gick bra ändå och efter det hann vi med både Vi gick in i en affär, Björnen sover, När man sjunger så blir man så glad och Huvud axlar knä och tå.
De busiga barnen lyckades med en gång spela oss ett spratt genom att byta ut sina namn. Nog vet jag att det är ett vanligt trick som man själv gjort när man var liten, men ack så fort man glömmer och så lättlurad man är. Jag brukar i allmänhet ha lite svårt med namn så den här gången koncentrerade jag mig verkligen för att lägga varje namn och ansikte på minnet för att i bästa fall kunna para ihop rätt namn med rätt ansikte. Men alla dessa ansträngningar gick om intet när det under drickapausen uppdagades att namn-och-ansiktskombinationen i själva verket varit uppochnervänd redan från början. Så vi fick leka vår namnlek en gång till.
Vi avslutade med Hej då-sången och de lärde sig den med en enda gång. Adina och jag måste nog fundera på att höja svårighetsgraden lite för de här begåvde barnen behöver kanske något att bita i.
Den enda som egentligen störde mig var att cd-spelaren var så liten och högtalarna så svaga så när vi sjöng kom vi i otakt med cd-skivan eftersom att volymen var låg även om man drog upp till max. Det var svårt att höra var man skulle komma in och vilket tempo man skulle hålla. Så vi kanske bör ta med oss egen cd-spelare i framtiden.
Ja, detta var vårt första riktiga möte med barnen. Efteråt fick vi skriva på papper från kommunen där vi intygade att inte föra vidare vad vi får veta av barnen eller berätta något om dem som individer. Detta är anledningen till att jag här på bloggen inte skriver vad barnen, förskolan eller fröknarna heter.
Men det kommer finnas mycket skojigt att berätta ändå och jag tror att det bara kommer att bli bättre när vi blir lite mer varma i kläderna!
Fyra små söta, kluriga, musikaliska, spralliga, pratsamma, busiga barn har vi träffat idag, Adina och jag.
Fyllda av förväntan och nervositet stapplade vi in på förskolan idag på förmiddagen.
Vi hade först träffats på Östra en timme innan för att förbereda de sista detaljerna innan vi åkte iväg till förskolan där vi fick ha vår allra första "lektion".
Vi hann med mycket och ändå var vi klara på en halvtimme. Tiden gick fort men efteråt kändes det som man hade sprungit ett maraton eller skrivit en komplicerad uppsats värd nobelpris. Man var helt slut, i både huvudet och kroppen. Men det var det värt, för det var jätteroligt, jag tror faktiskt att Adina och jag har världens roligaste PA!
Knappast det enklaste, men att få lära känna barnen och kanske, förhoppningsvis, få se dem utvecklas är en förmån värt allt besvär!
Så här gick det till:
När jag och Adina steg in i hallen träffade vi genast den fröken som vi haft kontakt med och hon berättade att de valt ut fyra barn som vi skulle få ha hand om. Alla andra barn var ute och lekte så vi fick ha dem helt för oss själva. Det kändes bra, för det skulle nog vara en aning stressande att ha massa andra barn och fröknar som är nyfikna på vad vi håller på med.
I samlingsrummet satt två flickor och två pojkar som såg upp på oss med tindrande ögon. Eller, ja, i alla fall med ett visst mått av intresse. Så vi satte oss där mitt emot dem och berättade lite kort vilka vi var och varför vi var där. Naturligtvis visste de klyftiga små liven redan detta för fröken hade redan förklarat. Men hur som helst, de var enormt duktiga på att sitta still, åtminstonde de få minuter som vi gjorde det, och det är ju en beundransvärd egenskap för en femåring, dock är det ju spralligheten som vi är ute efter men det visade sig inte vara något problem där heller!
Så vi satte igång med lite uppvärmning och de kunde både vicka på tårna och rulla på axlarna.
Efter att ha skakat igenom kroppen lite så sjöng vi sången Nu rullar våran sång igång och den uppskattades eftersom det är en sån där sång som börjar i slow motion och slutar i superspeed. Jättekul, jag för min del kunde inte sluta skratta, det gick knappt att sjunga och jag antar att det var den undangömda nervositeten som spelade mig ett spratt. Men det gick bra ändå och efter det hann vi med både Vi gick in i en affär, Björnen sover, När man sjunger så blir man så glad och Huvud axlar knä och tå.
De busiga barnen lyckades med en gång spela oss ett spratt genom att byta ut sina namn. Nog vet jag att det är ett vanligt trick som man själv gjort när man var liten, men ack så fort man glömmer och så lättlurad man är. Jag brukar i allmänhet ha lite svårt med namn så den här gången koncentrerade jag mig verkligen för att lägga varje namn och ansikte på minnet för att i bästa fall kunna para ihop rätt namn med rätt ansikte. Men alla dessa ansträngningar gick om intet när det under drickapausen uppdagades att namn-och-ansiktskombinationen i själva verket varit uppochnervänd redan från början. Så vi fick leka vår namnlek en gång till.
Vi avslutade med Hej då-sången och de lärde sig den med en enda gång. Adina och jag måste nog fundera på att höja svårighetsgraden lite för de här begåvde barnen behöver kanske något att bita i.
Den enda som egentligen störde mig var att cd-spelaren var så liten och högtalarna så svaga så när vi sjöng kom vi i otakt med cd-skivan eftersom att volymen var låg även om man drog upp till max. Det var svårt att höra var man skulle komma in och vilket tempo man skulle hålla. Så vi kanske bör ta med oss egen cd-spelare i framtiden.
Ja, detta var vårt första riktiga möte med barnen. Efteråt fick vi skriva på papper från kommunen där vi intygade att inte föra vidare vad vi får veta av barnen eller berätta något om dem som individer. Detta är anledningen till att jag här på bloggen inte skriver vad barnen, förskolan eller fröknarna heter.
Men det kommer finnas mycket skojigt att berätta ändå och jag tror att det bara kommer att bli bättre när vi blir lite mer varma i kläderna!
Kommentarer
Trackback
