hannasloggis

26/9 - 2011
Ännu en tisdag har passerat. Vad ska man säga? Det flyter på bra. Mycket väl bra! Men jag har ändå en känsla av att vi nu efter den tredje lektionen kan frestas att komma i en slentrian. Vi är absolut inte där ännu men vi måste kämpa för att inte falla in i vanor och hjulspår. Det ska vara något nytt och spännande som händer varje gång!
Inom en trygg ram förstås, vi kommer börja och sluta på samma sätt som vanligt så att barnen känner igen sig och är trygga.
Vi har "ledigt" på tisdag för hela förskolan har planeringsdag. Det tänker vi utnyttja genom att ha en egen planeringsdag och kläcka kreativa idéer för hela slanten!

I tisdags satte vi barnens koncentration på prov ordentligt.  De fick lära sig hela Det kan vara du inklusive gruppindelade rörelser och den klassiska balettrörelsen plie (var det så det hette Adina?). Mycket nya rörelser och text var det, speciellt för en av grabbarna som inte var med förra gången och således fick lära sig hela sången från början till slut. Men han klarade det verkligen jättebra! Det gjorde de andra också, de är så snabblärda, men det är ganska mycket text i snabbt tempo så det tar nog ett tag innan den sitter som berget.
Jag älskar det engelska uttrycket "by heart" som betyder utantill. Att lära sig en sång "by heart" är liksom inte bara att pränta in text/melodi/koreografi utan att också ta till sig den och göra den till sin egen. Det hoppas jag att vi ska kunna lära barnen på något sätt.
Vi hann också med att börja på en dansen "ge mig sång" men då koncentrationen sinade så fick vi avsluta efter en stund. Det blev en del flams och trams men så är det ibland, myrorna i benen och tankarna i huvudet vill dra åt lite olika håll.

Igår pratade jag med en kompis som jobbar som förskole- och lågstadielärare. Vi diskuterade ämnet barns självbild och självförtroende. Man kan märka att redan hos våra femåringar så smyger sig jante-lagen in. Någon vill ha en cool attityd, en annan vill ha bekräftelse genom att få höra hur bra de är medan andra söker uppmärksamhet genom gnäll och knorr.
Den stora utmaningen för att få barn (och människor i allmänhet) att få en god självbild är att uppmuntra personen inte för vad den gör eller hur den ser ut utan helt enkelt för den de är. Detta är min hjärtefråga, människors lika värde är verkligen något som jag brinner för och vill inkludera i mitt projektarbete. Barn behöver inte bara höra hur fint de målar, vad bra de sjunger eller hur fina kläder de har. Visst, komplimanger är jättebra men barn måste förstå att de är värdefulla och älskade oavsett vad de presterar. Genom att bara finnas till är de ovärdeliga ädelstenar!
Detta är så lätt för mig att skriva, men det är en helt annan sak att praktisera det, hur förklarar man för en femåring att utseende och prestation är oviktigt när samhälle och media pumpar ut påståenden om motsatsen?
Jag har alltid varit (och är fortfarande till viss del) en präktig PRESTATIONSPRINSESSA! En som söker bekräftelse i betyg och fina ord om hur bra jag är. Detta är jag inte ensam om att kämpa med, många -speciellt tjejer- upplever denna press hela tiden men jag har varit så lyckligt lottad att jag mött personer som förklarat för mig att jag är värdefull och älskad precis som jag är. En sån person vill jag också vara för andra och barnen är ju de bästa att börja med för de bygger just nu på grunden i sina liv.

Nå, nu får det vara nog med djupa extentiella tankar. Vi återkommer nog till det senare.
Det är snart dags att lämna in projektplanen så den tänkte jag sätta mig och fila lite på nu. Lite konstigt att skriva planen när vi redan är mitt uppe i allt men det ska nog gå bra.