En värld utan bloopers
11/13 2011
Alla som går i trean på gymnasiet måste göra ett projektarbete. Antingen kan man se det som en plikt där det krävs ansvar, självdiciplin och påtvingad uppfinningsrikedom. Eller så kan man se det som en fantastisk möjlighet att få göra PRECIS VAD MAN VILL på lektionstid, med handledare och till och med få betyg för att man gör något som man brinner för och tycker är kul.
Ett PA kan vara hur enkelt eller hur komplicerat som helst. Man kan variera sig i det oändliga. Eftersom det finns så många alternativ så kan man förstå att folk har svårt att välja vad de vill göra som PA. Å andra sidan borde det ju vara enkelt eftersom man får göra vad man vill. Hmm...
I min klass är det ganska många som har som PA att skriva en symfoni till Gävle symfoniorkester. Andra skriver böcker, uppsatser och liknande. När jag och Adina var mitt uppe i allt så kände man hur bekvämt det hade varit att sitta still vid en dator och plita toner i sibelius eller bokstäver i word. Att bara bry sig om sig själv och kunna jobba när som helst och hur som helst utan att behöva ta ansvar för någonting. I stället har vi flängt fram och tillbaka, basat över sju vildingar, lekt knasiga lekar, sjungit oss hesa, haft klängande och skrikiga ungar på oss, tampats med pedagogikens klurigheter, skrivit sånger och koreograferat danser, planerat, pysslat, ringt samtal, beställt musik, släpat på skivor och cd-spelare, stressat till bussen och ja, listan kan göras lång. När vi hade kunnat sitta vid en dator och plita.
Men. Tänk vad mycket vi har skrattat. Vad mycket vi har utvecklats. Vi har lärt känna både varandra och oss själva lite bättre. Tänk vilka erfarenheter vi har fått, som vi inte skulle kunna ha fått på något annat sätt. Vi har lärt oss saker som vi kommer ha nytta av resten av livet. Jag tror att vårt mål med barnen har införlivats lika mycket på oss själva.
Vi har lärt oss att hantera prestationskrav. Vi har insett glädjen med musik och vikten av att släppa loss. Vi har lärt oss att hantera konflikter och lösa problem i "direktsändning". Barnen har gett oss ökat självförtroende. Något man verkligen lär sig när man är med barn är att det finns inget rätt och fel. När Adina och jag började klippa filmen så tänkte vi "vi gör ett bloopers-avsnitt också" men sedan insåg vi att med barn så finns det inga bloopers. Det finns inget som är fel eller inte passar in. Det gör inget att det inte är perfekt, för det betyder bara att det är äkta.
Man pratar ofta om att barnen är framtiden. Politiker vill satsa på skolan för att bygga framtidens välfärd. Man vill att femåringarna ska formas till ansvarsfulla, hederliga vuxna som kan vett och etikett, har koll på sin ekonomi, intresserar sig för politik och samhällsfrågor och kan bli goda föräldrar till nästa generation.
Aldrig har jag hört någon prata om att satsa resurser på barnen för barnens skull. För att de här och nu ska vara så barnsliga som det bara är möjligt. Barndomen räknas som en prolog. Ett kapitel innan själva historien börjar. Något som påverkar berättelsen men egentligen inte är en del av den.
Varför är det de vuxna som ska vara förebilder? Varför är det vuxna som lär barnen vad livet är och hur det ska levas? Hur kommer det sig att vuxna bestämmer vad som passar sig och vad som är rätt och fel?
Ja men hur skulle världen annars se ut?
Försök att föreställa dig en värld där barnen är förebilderna. Hur skulle det vara om barnen fick bestämma?
Naturligtvis vet jag att en sådan värld inte är möjlig, även om jag skulle önska det. Barn kan inte se konsekvenser och inte fatta svåra beslut, de är väldigt impulsiva och kan vara direkt elaka ibland.
Men barn är människor. De är inte påväg att bli människor utan har alla de kvalifikationer en människa kan behöva. Men de är inte vuxna, och därför räknas de som okloka och outvecklade, till och med mindre värda. Visst, de är oerfarna men sannerligen inte dumma.
Som barn är man handikappad. Nästan allt är anpassat efter vuxna och barnen får nöja sig med de "hjälpmedel" som finns att tillgå. Ett barns åsikter och tankar tas inte på allvar.
Jag önskar att man inte satsade så mycket på att forma barnen till kvalicerade vuxna utan på att behålla så mycket barnslighet som det bara är möjligt in i vuxenlivet.
För i barnes värld finns inga bloopers. I barnens värld råder nyfikenheten, skaparlusten och spontaniteten. Där är allting möjligt. Därför älskar jag att umgås med barn. Där får jag vara delaktig i den världen. Nu vill jag ta med mig frön från barnens bördiga landskap och plantera i vuxenvärldens karga jord där så mycket ogräs härjar.
Jag vill ta barnens parti och få vuxna att lära sig att ha barnen som förebilder.
För barnen är inte framtiden. Barnen är det närmaste här-och-nu man kan komma.
Tänk vad roligt vi har haft det, men nu är det dags att gå
Det spritter i mig av glädje! Jag känner mig som en femåring som vill klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva och kramas!
Jag är verkligen så nöjd med vårt avslutningskalas och hela projektet som helhet, det blev långt över alla förväntningar!
I lördags så åkte jag hem till Adina och vi köpte kalasgrejor och bakade kalasfika - äggfria chokladmuffins med rosa glasyr och strössel. Mums! Vi planerade även lite mer hur vi skulle lägga upp kalaset och skissade lite på diplomen som barnen skulle få.
Det här med planering har vi blivit slarvigare och mindre noga med ju mer säkra vi blivit i våra roller som "fröknar". På både gott och ont. I början skrev vi alltid upp exakt vad vi skulle göra och i vilken ordning. Men vi kom fram till att det ändå aldrig blir riktigt som man planerar så allt eftersom har planeringen mest blivit några ord dagen innan. Adina och jag är ju (nästan) alltid överens så vi har aldrig haft problem att bestämma vad vi ska göra. När vi väl är på förskolan så brukar en blick räcka för att säga "Vi tar inte den där leken idag va?" eller "Vi behöver nog gå igenom rörelserna en gång till." Ibland har det blivit små missförstånd men oftast så tjänar man nog på att känna av barnen och bestämma på plats vad man ska göra. Nackdelen kan vara att man ibland känner sig lite oförberedd och att man kan glömma bort något viktigt som man tänkt göra. (T.ex. så glömde vi att sjunga Hejdå-sången efter kalaset och det var ju lite synd).
När vi bestämde att alla barn skulle få diplom så kände vi att vi ville skriva något personligt till varje barn, nu när vi känner dem så pass väl att vi vet vad var och en är lite extra bra på. Vi skrev till exempel "Till vår mystjej, för alla härliga kramar"och "Till vår dansstopps-mästare, för dina kluriga och roliga danser". Och så tackade vi för att de ville sjunga, dansa och leka med oss under höstterminen 2011. Det var svårare än man kunde tro att komma på vad man skulle skriva. Inte för att vi inte visste vad vi ville ha sagt utan för att femåringarnas ordförråd är ganska begränsat. Ord som engagerad, inspiration och kreativ fick vi rensa bort eftersom vi ville att barnen skulle förstå vad vi skrivit till dem. Men tillslut så fick vi till det och på tisdagsmorgonen så pysslade vi ihop diplomen med färgpapper, tuschpennor, klistermärken och annat skoj.
Så kom då det efterlängtade kalaset och barnen hade verkligen sett fram emot det. Några hade klätt upp sig, en flicka hade lockat håret och de var så förväntansfulla. Tyvärr var en av pojkarna sjuk och det var ju väldigt tråkigt.
Vi började med att blåsa upp ballonger och fika. Vår handledare Åsa kom också och tittade på och barnen var inte ett dugg blyga för henne utan pratade glatt på om allt möjligt.
Stämningen var uppsluppen - bara ordet kalas verkar få humöret på topp! Diplomen delades ut med pompa och ståt och stoltheten lyste ur ögonen på både oss och barnen. Adina och jag fick teckningar som barnen hade gjort och jag blev så rörd av deras uppskattning.
Så sjöng vi igenom alla sångerna och lekte favoriten hattleken, samt tävlade i godissnöresätning. Alla var jätteglada och taggade inför att visa upp för fröknarna och kompisarna.
Det var toppen att ha Åsa på plats för hon fick hjälpa oss att filma så nu har vi hela uppvisningen sparad för eftervärlden.
Så kom den förväntansfulla publiken in och de ännu mer förväntansfulla barnen fick äntligen visa upp sina sånger och danser. Och jag tror att de aldrig sjungit med sådan hängivenhet förut, energin bara sprutade och allt satt som en smäck! Jag blev själv förvånad över att de verkligen kunde varenda rörelse och textrad. Speciellt på Det kan vara du, där bevisades det verkligen att det lönar sig att tragla text och koreografi även om det är lite tråkigt i början så blir det så mycket roligare när man kan det som ett rinnande vatten. Då ångrade jag lite grand att vi inte beställde hem skivan med singback-spår så att man verkligen hade fått höra hur bra barnen sjunger utan de förinspelade rösterna.
Barnen var inte det minsta nervösa, de ville bara fortsätta med låt efter låt och barnen i publiken tittade storögt på, de hängde till och med på rörelserna ibland. Det var en riktig glädjefest och svetten lackade om oss i det lilla rummet. Kläderna åkte av på barn efter barn och jag var helt genomsvettig men det var så roligt så man ville ändå inte sluta. Sen fick Adina och jag chokladkartong och julkort av barnen, och vi blev helt överväldigade. Nu i efterhand vill jag nästan gråta när jag tänker på det, Adina och jag har ju känt att vi varit till besvär som har ändrat på deras rutiner men på förskolan så var de bara glada och tacksamma för att vi ville komma. Så det blev en ömsesidig tacksamhetsbetygelse, alla parter var nöjda, kan det bli bättre?
Vi var lite oroliga för hur det skulle gå att säga hej då för sista gången, skulle barnen bli ledsna? Men de tog det hur bra som helst. Dels så var de förberedda och dels så kanske de inte riktigt förstod vad det innebar att vi inte skulle komma några fler tisdagar. Vi fick några extra kramar men alla var bara glada och det kändes hur bra som helst. Visst är det tråkigt att vi inte ska få träffa våra älsklings-femåringar något mer men å andra sidan så slutar vi på topp! Jag tror att det var jättebra att sluta när det är som roligast i stället för att hålla på ända tills det blir tjatigt och tråkigt, det hade inte varit lyckat.
Ja, som du ser så bubblar jag av positivitet just nu och jag har tittat igenom filmerna flera gånger bara för att jag blir så omåttligt glad av att se dem. Det är toppen att kunna titta i efterhand för man lägger märke till detaljer som annars går obemärkt förbi. En sak som jag lagt särskilt märke till är hur tight gruppen har blivit och hur gränserna mellan tjejer och killar har börjat tänjas mer och mer. Första gången vi sjöng Klappa, hopp... ja du vet vilken sång jag menar, så stod alla killar i en klump när vi kom till kramas-delen. Men nu märks inte ett spår av tjej-skräcken utan det handlar snarare om att hinna krama så många som möjligt innan versen tagit slut. Alla tjuvstartar till och med med kramarna och ingen vill sluta!
Fröknarna berättade även att eftersom "våra" barn har varit inne med oss när de andra varit ute och lekt så har de fått vara ute själva på eftermiddagarna i stället och då har de naturligtvis lärt känna varandra bättre även när Adina och jag inte har varit med. Att sedan få höra att det märks att vissa av barnen har börjat ta för sig mer även i andra sammanhang är som ljuv musik. Tänk att vår orealistiska målbild ändå fick en glimt av synliga resultat!
Slutligen vill jag berätta om tre saker som jag känner mig extra tacksam för, utan dessa saker skulle inte projektarbetet ha blivit i närheten av så bra som det blev.
1. Adina. Min trogna andra hälft som kommer med inspiration, glatt barnasinne, klokhet och engagemang.
2. Fröknarna på förskolan. Aldrig hade jag kunnat tro att vi skulle få en sådan lyckträff! Vi hamnade verkligen på rätt plats. Fröknarna gav oss precis så mycket utrymme, förtroende, öppenhet och positiv respons som vi behövde.
3. Cd-skivan VÄNNER. Jag har hört mycket barnmusik i mina dar, men den här skivan tar nästan priset! När jag beställde skivorna så var det en ren chansning att klicka hem den men så mycket glädje vi har haft med den! Hitarna Det kan vara du och Ge mig sång kommer därifrån liksom rockiga Glädjebarn som är perfekt att köra dansstopp till. Och inte minst Klappa, hoppa, dansa, stampa, snurra, veva, kramas som har varit barnens absoluta favorit sedan första gången de hörde den.
Tacksam är ordet.
