Projektplanen i sin helhet
Projektplan för PA 2011-2012
Bakgrund
Ända sen jag var liten har jag älskat att sjunga och dansa. Musiken har varit ett naturligt uttrycksätt och i och med min uppväxt i kyrkan har jag fått stora möjligheter att utvecklas i olika körer men även som solo. Jag har alltid blivit uppmuntrad och peppad även om det säkert inte alltid låtit så bra.
När jag fyllde 12 år så blev jag för gammal för att delta i barnverksamheten och blev då i stället hjälpledare. Det var min första ledarroll och den utvecklades så att jag vid 14/15-årsåldern (med viss handledning) hade i princip allt ansvar för musiken i barngruppen på ca 30 barn. Detta gav verkligen mersmak och jag är fortfarande barnledare i kyrkan och älskar att se barnen uttrycka sig i musik, jag vill verkligen ge dem samma stöd och uppmuntran som jag fick när jag var liten.
När tankarna på projektarbete kom var det ganska självklart att mitt PA skulle handla om just barn och musik eftersom de två ämnena är det som jag älskar mest! Jag och Adina Perpåls har tidigare gjort ett projekt i kursen LjudteknikB som också handlade om barn och musik då vi spelade in en ljudbok/musiksaga för barn vid namn Musikbussen. Vi trivs verkligen med att jobba tillsammans så vi beslöt att fortsätta samarbetet även i nästa projekt. Det första vi kom överens om var att denna gång hålla oss så långt borta från allt vad teknik heter. Vi kände oss helt färdiga med studioinspelningar och liknande, den här gången ville vi träffa barn på riktigt och göra något tillsammans med dem.
Vi har båda hållit på en del med gospel så vi funderade på att kanske kunna göra en gospelkör för barn. Men vi insåg att det inte finns särskilt gott om inspelningar av svensk gospelmusik för barnkör. Ett annat problem var att om vi ville sjunga gospel så skulle vi vara tvungna att hålla till i kyrklig verksamhet eftersom en vanlig skola antagligen inte skulle acceptera de kristna sångtexterna.
Så kom frågan om vilka barn vi ville rikta in oss på. Alternativen var:
1. Kyrka. Svårt eftersom det ofta är olika barn som kommer varje gång och det är inte så enkelt att hoppa in i befintlig verksamhet.
2. Lågstadieskola. Problemet där är att grundskolan är så styrd av kursplan, man kan inte hoppa in hur som helst.
3. Förskola. Det återstående och bästa alternativet och vi kom fram till att de äldsta barnen d.v.s. femåringarna vore bäst lämpade eftersom de är tillräckligt stora för att kunna koncentrera sig och lära sig lite mer avancerade sånger.
Vi funderade också en del på om vi ville använda oss av instrument eller bara cd-skiva. Första planen var att repetera med cd-skiva och sedan engagera några klasskamrater till ett komp-band som barnen kunde sjunga till. Men vi förstod att det skulle bli alldeles för stort och svårhanterligt så vi beslöt att endast använda cd-skiva och ev. singback om det fanns att tillgå.
Nästa fråga var - vad vill vi göra med barnen? Vi hade tankar på att de skulle få göra egna rytminstrument eller att vi kanske kunde ta med oss instrument som barnen kunde få prova. Men vi beslöt att inrikta oss helt på kroppen d.v.s. sång och rörelse.
Uppgift, syfte och mål
Vår allra första riktiga planering hade vi en solig vårdag och med varsin glass i handen skrev vi ner några tankar och mål med projektet. Idéerna var bland andra dessa:
Barnen ska…
- Utvecklas med hjälp av dans och musik.
- Få ökad självkänsla och respekt mot sig själv och sina medmänniskor.
- Uppmuntras till att jobba prestigelöst, glädjefyllt och kreativt.
- Växa genom att se sin egen potential.
Vårt syfte är att barnen ska hitta en grundtrygghet i sig själva och i sitt musicerande. Att de ska upptäcka att musik inte bara handlar om att vara duktig och perfekt utan att man kan experimentera och ha roligt med musik. Vårt PA kommer inte på långa vägar kunna vara avgörande för barnens självbild och musikuppfattning men vi hoppas kunna ta dem ett litet steg på vägen och bidra till att de får en god grund i sitt liv.
Vårt viktigaste mål handlar om barnens utveckling men om man ska rikta blicken mot sig själv så är vårt mål också att vi ska:
- Utveckla vårt ledarskap.
- Lära oss mer om hur barn tänker och fungerar.
- Få erfarenhet av att jobba inom kommunal verksamhet samt att ringa och ”marknadsföra” sin idé.
- Hitta passande material (lekar och sånger) och anpassa genre och svårighetsgrad efter barnens nivå och behov.
Frågeställningen vi kom fram till var denna:
Kan vi få individen att arbeta glädjefyllt och målmedvetet utan prestige med hjälp av estetiska konstformer så som dans och musik?
Detta kan ju bli lite svårt att besvara konkret så vi har även en liten, enklare frågeställning:
Hur fångar man och uppehåller intresset och är det någon skillnad på killar och tjejer?
Genomförande
Vi går tillväga så att vi träffar barnen en gång i veckan i ca 40-60 minuter. För att uppehålla koncentrationen så blandar vi de lite mer krävande sångerna och koreografierna med enkla och roliga musiklekar. Vi vill också försöka få med en dialog om situationen inbjuder till det. Sångerna vi jobbar med handlar oftast om vänskap så vi vill kunna prata med barnen om frågor som: Hur är en bra vän? Vad gör man om man blir riktigt arg? Kan man förlåta? Vad betyder det att alla är värdefulla och lika mycket värda?
Vi vill att varje barn ska känna sig viktig och sedd och kommer att försöka hitta olika tillväga-gångsätt för att nå detta och kunna anpassa ”undervisningen” efter barnens personlighet och behov. Detta blir lättare ju mer man lär känna barnen så vi planerar inte för mycket i förväg utan tar lite i taget så får vi se var vi hamnar. Vi planerar och repeterar ca 2-3 timmar i veckan.
En utmaning är att alltid ha något nytt att komma med, vi har hittat lekar på internet och ur minnet och köpt cd-skivor. Vi försöker att blanda sådant vi gjort tidigare och som de känner igen med nya moment men vi börjar och slutar varje ”lektion” på samma sätt för att skapa en trygg inramning.
Tidsplanen ser ut så här:
Aug 2011: Skriva idéskiss, ta kontakt med förskola
Sep 2011: Skriva projektplan
6 sep – 29 nov eller 6 dec 2011: Vara på förskolan varje tisdag utom vid lov och andra ledigheter. Sammanlagt 10 tillfällen.
29 nov eller 6 dec 2011: Avslutning
Dec 2011 och/eller jan 2012: Skriva projektrapport
Maj(?) 2012: Presentation
+ Fortlöpande skriva loggbok och träffa handledaren varje torsdag eller när helst man kommer på något som behöver diskuteras.
Vi lägger allt krut på höstterminen eftersom vi vet att det brukar vara fullt upp på vårterminen så det är skönt att vara klar med PA i god tid. Vi kom igång tidigt – vi hade redan vid skolstart klart för oss vad vi ville göra och fick tag på en förskola så snart som en vecka senare så vi har haft bra flyt och det känns jättebra att slippa stressa.
Vi lägger upp planeringen ganska jämt över veckorna men några gånger (kanske en gång i månaden) kommer vi att tänka lite djupare och avstämma hur det går jämfört med vårt syfte och mål samt fundera på om vi behöver göra några ändringar.
Presentation
Vi vill att avslutningen på förskolan ska gå i linje med vårt mål om att undvika tvångsmässiga prestationer så därför har vi funderat en hel del på hur och om barnen ska redovisa vad de lärt sig. Vi vill inte göra en konsert/föreställning för även om det är roligt så är det också förknippat med nervositet och press och det är ju det vi vill komma bort ifrån.
Planen är därför att vi ska ha ett avslutningskalas. Det blir lite som en vanlig lektion med sång och lek men med extra festliga inslag. Vi har inte hunnit planera så mycket än så vi får se om det blir bara vi och barnen eller om vi ska bjuda in fler (t.ex. föräldrar eller fröknar och andra barn).
Om vi får tillåtelse av barnens föräldrar så vore det kul att filma och fota lite någon gång för att kunna redovisa och även ha kvar som minne. Annars tänker vi nog att presentationen av projektarbetet får bli en muntlig skildring av vad vi hållit på med.
Vad det är bra att jag har Dig!
Jag får jobba med världens bästa, snällaste, smartaste, roligaste, mest posivtiva och tillmötesgående tjej! Jag är verkligen glad och tacksam över dig Adina, utan dig vore det inte på långa vägar så roligt att göra PA som det är nu!
Vi är så synkade, som gjorda för varandra. Vi tänker likadant om det mesta och är vi oense om något så kan man alltid förklara sina tankar utan att få mothugg. När jag pratar med Adina så är jag alltid glad, jag kan verkligen vara mig själv. Hennes vänskap är ovärdelig för mig, ingen skulle kunna ersätta henne.
Jag hoppas att du inte tycker att jag tar i för mycket nu Adina men jag kände att jag ville få ner mina tankar på pränt.
Jag skulle vilja avsluta detta inlägg med en liten sång:
Vad det är bra att jag har dig
vad det är bra att jag har dig
Vad det är bra att vi har oss
och jättebra är det förstås
Att vi får träffas varje dag
och va tillsammans du och jag
För ingen, nej ingen, vill va ensam
Med hjärtat i fokus
26/9 - 2011
Ännu en tisdag har passerat. Vad ska man säga? Det flyter på bra. Mycket väl bra! Men jag har ändå en känsla av att vi nu efter den tredje lektionen kan frestas att komma i en slentrian. Vi är absolut inte där ännu men vi måste kämpa för att inte falla in i vanor och hjulspår. Det ska vara något nytt och spännande som händer varje gång!
Inom en trygg ram förstås, vi kommer börja och sluta på samma sätt som vanligt så att barnen känner igen sig och är trygga.
Vi har "ledigt" på tisdag för hela förskolan har planeringsdag. Det tänker vi utnyttja genom att ha en egen planeringsdag och kläcka kreativa idéer för hela slanten!
I tisdags satte vi barnens koncentration på prov ordentligt. De fick lära sig hela Det kan vara du inklusive gruppindelade rörelser och den klassiska balettrörelsen plie (var det så det hette Adina?). Mycket nya rörelser och text var det, speciellt för en av grabbarna som inte var med förra gången och således fick lära sig hela sången från början till slut. Men han klarade det verkligen jättebra! Det gjorde de andra också, de är så snabblärda, men det är ganska mycket text i snabbt tempo så det tar nog ett tag innan den sitter som berget.
Jag älskar det engelska uttrycket "by heart" som betyder utantill. Att lära sig en sång "by heart" är liksom inte bara att pränta in text/melodi/koreografi utan att också ta till sig den och göra den till sin egen. Det hoppas jag att vi ska kunna lära barnen på något sätt.
Vi hann också med att börja på en dansen "ge mig sång" men då koncentrationen sinade så fick vi avsluta efter en stund. Det blev en del flams och trams men så är det ibland, myrorna i benen och tankarna i huvudet vill dra åt lite olika håll.
Igår pratade jag med en kompis som jobbar som förskole- och lågstadielärare. Vi diskuterade ämnet barns självbild och självförtroende. Man kan märka att redan hos våra femåringar så smyger sig jante-lagen in. Någon vill ha en cool attityd, en annan vill ha bekräftelse genom att få höra hur bra de är medan andra söker uppmärksamhet genom gnäll och knorr.
Den stora utmaningen för att få barn (och människor i allmänhet) att få en god självbild är att uppmuntra personen inte för vad den gör eller hur den ser ut utan helt enkelt för den de är. Detta är min hjärtefråga, människors lika värde är verkligen något som jag brinner för och vill inkludera i mitt projektarbete. Barn behöver inte bara höra hur fint de målar, vad bra de sjunger eller hur fina kläder de har. Visst, komplimanger är jättebra men barn måste förstå att de är värdefulla och älskade oavsett vad de presterar. Genom att bara finnas till är de ovärdeliga ädelstenar!
Detta är så lätt för mig att skriva, men det är en helt annan sak att praktisera det, hur förklarar man för en femåring att utseende och prestation är oviktigt när samhälle och media pumpar ut påståenden om motsatsen?
Jag har alltid varit (och är fortfarande till viss del) en präktig PRESTATIONSPRINSESSA! En som söker bekräftelse i betyg och fina ord om hur bra jag är. Detta är jag inte ensam om att kämpa med, många -speciellt tjejer- upplever denna press hela tiden men jag har varit så lyckligt lottad att jag mött personer som förklarat för mig att jag är värdefull och älskad precis som jag är. En sån person vill jag också vara för andra och barnen är ju de bästa att börja med för de bygger just nu på grunden i sina liv.
Nå, nu får det vara nog med djupa extentiella tankar. Vi återkommer nog till det senare.
Det är snart dags att lämna in projektplanen så den tänkte jag sätta mig och fila lite på nu. Lite konstigt att skriva planen när vi redan är mitt uppe i allt men det ska nog gå bra.
Vill du ha en vän, får du också lov att vara en
Nu har jag och Adina planerat vår tredje(!) lektion. Planeringen inför tisdagen brukar börja på bussen hem från förskolan och avslutas i kapprummet inne på förskolan veckan efter så den pågår kontinueligt skulle man kunna säga. Men ibland tar vi oss lite extra tid att fundera ut lekar och sånger och inte minst skriva ner vad vi kommer fram till. Jag har ett anteckningsblock där jag skriver ner vad vi ska göra varje gång och det är jättebra för då kan man också jämföra lite med hur vi gjorde förra veckan och se vad man vill ha kvar och vad man vill byta ut. Vi försöker att variera oss lite grand så att det inte ska bli samma sånger och lekar varje gång utan vi blandar lite gammalt och nytt. Då kan vi plocka fram favorit-lekarna lite senare i stället för att tjata ut dem vecka efter vecka. Men det är en utmaning att komma på nya lekar och sånger. Hittills har det gått ganska bra, men vi får se om det blir idétorka framöver.
Vi skrev planeringen förra veckan men idag så har vi gjort den nya dansen som vi ska börja med och även rörelser till vers två på "Det kan vara du". Vi hade tänkt dansa till "Dansa rock´n roll" på cd:n förskolan men det kändes inte riktigt bra så vi ändrade oss och tog "Ge mig sång" från vänner i stället. Den låten har varit en favorit ända sen vi hörde skivan första gången så jag tror det blit jättebra!
Av de två cd-skivorna som jag beställde så är Vänner helt klart den bästa, jag är faktiskt lite besviken på Förskolan, hade väntat mig mycket mer av den, men den är mer som en musiksaga med ganska krångliga låtar som passa bättre att lyssna på än sjunga med i. Vänner däremot har riktigt svängiga låtar med blandade stilar och svårighetsgrad och alla sånger är ju som titeln antyder knutna till temat vänskap som är bland det viktigaste som finns! Vi ska försöka vid tillfälle att få prata lite med barnen om just vänskap och att gå igenom vad sångtexterna handlar om. Hur är en bra vän? Vad gör man om man blir riktigt arg? Kan man förlåta? Det är jätteviktiga ämnen som jag hoppas att vi ska kunna samtala lite mer om.
Hur som helst, åter till tisdagen. Planen ser ut så här:
1. Uppvärmning som vanligt, att skaka igång kroppen och "rulla igång" sången.
2. "Det kan vara du". Repetera refräng och första versen och lära sig andra versen och sticket.
3. Ny lek! Rumpstopp, som dansstopp fast man sätter sig på golvet när musiken stannar.
4. Dans! "Ge mig sång". Börja lära ut refrängen.
5. Favorit i repris! Gömma nyckel.
6. Avslutning med prat och hejdå-sång.
Dansen kom vi på i dag i en datorsal på vasa med några förvånade elever som (ofrivilliga) åskådare och åhörare till den glada barnmusiken. Det knepigaste är att veta på vilken svårighetsgrad man ska läga sig. Barnen är ju jätteduktiga och snabblärda men det ska ju vara roligt också och inte för svårt! Men vi tar lite i taget och märker vi att det blir för svårt så kan man alltid förenkla i efterhand, att anpassa sig efter barnen är nog våran största och viktigaste utmaning.
Barnen är så underskattade i dagens samhälle, vi borde verkligen lyssna mer på dem och vara lyhörda för deras tankar och känslor, barn är så kloka!
Ja nu ska jag ta och sova så jag orkar tampas med sju vilda små underverk i morgon!
Så klappa i händerna, stampa med fötterna och ropa HURRA!
I tisdags hade vi vår andra "lektion" med barnen!
Dagarna springer iväg så fort så loggboken hinns inte alltid riktigt med. Men nu sitter jag här i alla fall, redo att förtälja varje detalj.
Tisdagen var en regnig dag. Men barnens humör var lika soligt ändå! De stod i fönstret och väntade på oss när vi kom. Och vi fick kramar och välkomsthälsningar, det känns härligt att de redan fått förtroende för oss. Vi gick igenom namnen (och den här gången de rätta namnen!) och vi hade fått hela tre nya namn att lära oss för vår lilla familj har fått tillskott med en pojke till och två flickor. Så nu kommer vi att vara sju stycken barn, en ganska lagom grupp tror jag.
Barnen var lite livligare den här veckan, Adina och jag diskuterade vad det kunde bero på. Vi kom fram till några altenativ:
1. Adina och jag är inga främlingar längre, barnen vågar vara sig själva och släppa sina spärrar.
2. Fler till antalet. Även fast en kille var ledig så är det ändå skillnad på fyra och sex stycken.
3. Vi lekte spännande lekar som man blir lite mer uppspelt av.
Antagligen var det en blandning av dessa som gjorde att barnen fick lite extra myror i benen. Man börjar även märka personligheten hos var och en av barnen, vilka som tar för sig mer och vill synas och vilka som håller sig lite mer i bakgrunden. Adina och jag har kommit fram till att vi måste se till att strukturera och bestämma lite mer så att alla får ta plats. Att bestämma redan från början vem som ska börja, träna på att vänta på sin tur osv.
Den nya cd-spelaren som vi lånade från östra funkade jättebra! Kommer bli en trogen följeslagare på tisdagsförmiddagarna.
Vi hade med oss lite rekvisita den här gången också. En röd hatt som jag hittat hemma i en utklädningslåda. Den var mäkta populär! Vi lekte nämligen en lek där man sitter i ring och spelar en låt på cd-spelaren. Den som har hatten sätter den på huvudet på den bredvid sig, som sätter hatten på nästa huvud osv. När musiken stannar så åker den som har hatten på sig ut. Hatt-leken var mycket uppskattad men det som väckte mest uppmärksamhet var när man fick det ärofyllda uppdraget att sköta cd-spelaren. Tillslut fick vi leka bara för att alla skulle få en chans att trycka på pausknappen.
Vi lekte också en annan ny lek. En musikalisk variant av gömma nyckel. Det går till så att ett av barnen får gå ut medan de andra gömmer nykeln. När barnet kommer in så ska de andra börja sjunga och göra rörelser till "Imse vimse spindel". När barnet är långt från nyckeln sjunger man svagt och gör små rörelser och när han kommer nära så sjunger man högre och gör större rörelser. Det tyckte en del av barnen var ganska svårt. Jag fick påminna den som letade att man skulle lyssna på gruppen i stället för att bara gå runt och leta på måfå. Även de som sjöng hade lite problem med att bedöma avståndet och anpassa röststyrkan efter det. Det var inget som jag hade tänkt på innan men Adina och jag kom fram till efteråt att det här var en jättebra övning där barnen får träna på samarbete (att lyssna och anpassa sig efter varandra), dynamik och lyhördhet. Kommer garanterat att bli en favorit i repris!
Vi har även börjat lära ut refrängen och första versen på en sång som heter "Det kan vara du" från skivan Vänner. I den sången koncentrerar vi oss lite mer på sång, text och rörelser. Den är ingen leksång som de vi kört tidigare utan lite mer avancerad så att de måste koncentrera sig lite mer. Det där är en balansgång, att hålla en lite högre nivå utan att det blir för krångligt så att de tröttnar.
Några favoriter från förra veckan hann vi också med. "Nu rullar våran sång igång" är den obligaroriska startsången och den kom barnen ihåg med förtjusning, de började till och med sjunga på den innan vi hunnit köra igång. "När man sjunger så blir man så glad" är en enkel och rolig rörelsesång.
Och så avslutade vi såklart med vår egen "Hej då-sång"!
Trots att barnen varit spralliga så fick vi oss en liten pratstund på slutet, det är alltid trevligt att få höra lite vad barnen tycker om saker och ting och lära känna dem lite bättre.
Tiden gick så fort, så fort, vi höll på i nästan en timme den här gången och när vi skulle gå fick vi många hejdå-kramar, vi kunde nästan inte ta oss ut från dagiset! :)
Allt som inte syns
Det kan vara i matan. Adina och jag diskuterade Hej då-sången under en hel lunch.
Det kan vara på bussen. Inspirationen kan komma var som helst.
När jag fick hem skivorna som vi beställt så satt jag nån timme och lyssnade igenom låtarna och sitter man vid pianot så kanske man tar fram nothäftet till "Vänner" och spelar igenom melodierna en gång till.
Så tro inte att vi inte jobbar med projektet ävem om det är lite dött här på bloggen ibland. Vi bearbetar tankar, kommer på nya rörelser och nynnar på visor mest hela tiden.
Tack och hej!
Nu rullar vårt projekt igång
Fyra små söta, kluriga, musikaliska, spralliga, pratsamma, busiga barn har vi träffat idag, Adina och jag.
Fyllda av förväntan och nervositet stapplade vi in på förskolan idag på förmiddagen.
Vi hade först träffats på Östra en timme innan för att förbereda de sista detaljerna innan vi åkte iväg till förskolan där vi fick ha vår allra första "lektion".
Vi hann med mycket och ändå var vi klara på en halvtimme. Tiden gick fort men efteråt kändes det som man hade sprungit ett maraton eller skrivit en komplicerad uppsats värd nobelpris. Man var helt slut, i både huvudet och kroppen. Men det var det värt, för det var jätteroligt, jag tror faktiskt att Adina och jag har världens roligaste PA!
Knappast det enklaste, men att få lära känna barnen och kanske, förhoppningsvis, få se dem utvecklas är en förmån värt allt besvär!
Så här gick det till:
När jag och Adina steg in i hallen träffade vi genast den fröken som vi haft kontakt med och hon berättade att de valt ut fyra barn som vi skulle få ha hand om. Alla andra barn var ute och lekte så vi fick ha dem helt för oss själva. Det kändes bra, för det skulle nog vara en aning stressande att ha massa andra barn och fröknar som är nyfikna på vad vi håller på med.
I samlingsrummet satt två flickor och två pojkar som såg upp på oss med tindrande ögon. Eller, ja, i alla fall med ett visst mått av intresse. Så vi satte oss där mitt emot dem och berättade lite kort vilka vi var och varför vi var där. Naturligtvis visste de klyftiga små liven redan detta för fröken hade redan förklarat. Men hur som helst, de var enormt duktiga på att sitta still, åtminstonde de få minuter som vi gjorde det, och det är ju en beundransvärd egenskap för en femåring, dock är det ju spralligheten som vi är ute efter men det visade sig inte vara något problem där heller!
Så vi satte igång med lite uppvärmning och de kunde både vicka på tårna och rulla på axlarna.
Efter att ha skakat igenom kroppen lite så sjöng vi sången Nu rullar våran sång igång och den uppskattades eftersom det är en sån där sång som börjar i slow motion och slutar i superspeed. Jättekul, jag för min del kunde inte sluta skratta, det gick knappt att sjunga och jag antar att det var den undangömda nervositeten som spelade mig ett spratt. Men det gick bra ändå och efter det hann vi med både Vi gick in i en affär, Björnen sover, När man sjunger så blir man så glad och Huvud axlar knä och tå.
De busiga barnen lyckades med en gång spela oss ett spratt genom att byta ut sina namn. Nog vet jag att det är ett vanligt trick som man själv gjort när man var liten, men ack så fort man glömmer och så lättlurad man är. Jag brukar i allmänhet ha lite svårt med namn så den här gången koncentrerade jag mig verkligen för att lägga varje namn och ansikte på minnet för att i bästa fall kunna para ihop rätt namn med rätt ansikte. Men alla dessa ansträngningar gick om intet när det under drickapausen uppdagades att namn-och-ansiktskombinationen i själva verket varit uppochnervänd redan från början. Så vi fick leka vår namnlek en gång till.
Vi avslutade med Hej då-sången och de lärde sig den med en enda gång. Adina och jag måste nog fundera på att höja svårighetsgraden lite för de här begåvde barnen behöver kanske något att bita i.
Den enda som egentligen störde mig var att cd-spelaren var så liten och högtalarna så svaga så när vi sjöng kom vi i otakt med cd-skivan eftersom att volymen var låg även om man drog upp till max. Det var svårt att höra var man skulle komma in och vilket tempo man skulle hålla. Så vi kanske bör ta med oss egen cd-spelare i framtiden.
Ja, detta var vårt första riktiga möte med barnen. Efteråt fick vi skriva på papper från kommunen där vi intygade att inte föra vidare vad vi får veta av barnen eller berätta något om dem som individer. Detta är anledningen till att jag här på bloggen inte skriver vad barnen, förskolan eller fröknarna heter.
Men det kommer finnas mycket skojigt att berätta ändå och jag tror att det bara kommer att bli bättre när vi blir lite mer varma i kläderna!
Förberedelser
Idag har vi planerat vilka sånger och lekar som vi ska köra på tisdag. Vi stod i ett övningsrum och sjöng och lekte för oss själva. Det var jätteroligt, kändes lite fånigt kanske men man måste ju provleka innan så vi kan känna oss säkra på rörelser och sådant. En sak som jag har lärt mig under de år som jag sjungit med barn är att om man som ledare ger 80% av sin kenergi och kapacitet så kommer barnen ge max 50%. För att barnen ska ge 100% av inlevelse så måste jag som ledare motivera 150%! Okej, matematiken var kanske inte särskilt logisk men du förstår vad jag menar. Om jag vill att barnen ska lyfta händerna mot taket så måste jag sträcka på armarna och spreta med fingrarna som om jag försökte nå stjärnorna. Eftersom barnen ser och härmar mig så kommer de att sträcka på sig åtminstonde som om de ville nå takplattorna.
Så nu har Adina och jag skrivit en liten lathund men vilka sånger och lekar vi ska ha på tisdag.
Vi ska ha en "startsång" som heter Nu rullar våran sång igång den kommer från cd:n MUSIKLEK.
Vi ville även ha en låt som avslutning och eftersom vi inte kom igåg någon bra så skrev vi en egen.
Melodin är "Oh when the Saints"
Och här är du
Och här är jag
Men nu är det dags att gå
Tänk vad roligt vi har haft det
Men nu är det dags att gå
Hej då!
Emellan dessa två sånger har vi tänkt oss
- En namnlek med rörelser
- Huvud axlar knä och tå
- Björnen sover
- Vi gick in i en affär
Reserv:
- När man sjunger så blir man så glad
- Myggan
Vi vill dock att det ska vara lite öppet, vi ska försöka känna av lite vad som går hem och vad som inte gör det så att vi kan anpassa oss efter barnen. Därför har vi inte spikat till 100% vad som ska hända på tisdag, vi får se helt enkelt!
Nu är det spännande!
